Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODAL OTTELIN
målet. Ingen död, glasaktig klarhet,
men det lugna, levande dagsljusets. Är
det inte månne något av Runebergs
ljusa och klara konst med dess
sophro-syne, som har satt sitt märke på
Meche-lins vältalighet?
Behärskningen i Mechelins talarkonst
framträder också i hans sätt att börja.
Rakt på sak som det går, påminner det
om den parlamentariske talarens
omedelbara anknytande till själva ämnet utan
inledande omsvep. Mechelin behövde
ej heller någon captatio benevolentiæ
för att redan från första ögonblicket ha
sitt auditorium med sig. Åhörare av
hans tal ha berättat för mig, hur hans
framträdande i talarstolen samlade alla
i en enda spänt lyssnande
uppmärksamhet. Vore icke, även när det gäller
talare, den stora enkelheten i själva
verket en så stor konst, så skulle man kalla
hans sätt att börja konstlöst. Endast
ett par gånger börjar han med att ge
en bakgrund: den i ljusa färger hållna
idyll, som inleder talet till den
sjuttioårige Topelius, och den fond av mörka
skuggor i Finlands politiska liv, mot
vilken han ställer den finska konstens
segrar. Ett vackert anslag inleder talet
vid Robert Lagerborgs grav:
Vintern breder sin kalla svepduk över de
dödas tysta boningar, en påminnelse om den
kalla hand, som obevekligt har skilt Robert
Lagerborg från vår gemenskap. Men varma,
hjärtligt varma äro dock de känslor av saknad,
tillgivenhet och tacksamhet, vi ägna honom i
denna avskedets stund, likasom under hans
levnads lopp så många hjärtan varmt klappade
honom till mötes.
Ett och annat liknande fall finnes, men
i allmänhet har hans sätt att börja intet
frappant — om icke det att ej frappera.
I detta liksom i många avseenden är
han olik sin berömde företrädare i den
finska vältalighetens historia, Fredrik
Cygnæus. Dennes mästerskap lär ju
bl. a. ha legat just i »den stora konsten
att rätt börja», som Snellman vittnade
vid hans bår.
Karl Warburg, vilken liksom
Mechelin var deltagare i studentmötet i
Uppsala 1875, har karakteriserat det första
intrycket av den tidens Mechelin så:
imponerande kraft, ståtlighet, grandezza,
men även världsvana och elegans,
förenad med en sällsynt älskvärdhet. Denna
karakteristik förblev giltig under
Mechelins hela levnad. Och den äger sin
tilllämplighet även på hans talarkonst.
Grandezza är just ordet. Men älskvärdhet
också. Mechelin har en beundransvärd
förmåga att tournera en vändning
elegant utan kylighet, att ingjuta hjärtlighet
i den aristokratiskt förnäma värdigheten.
En detalj, visserligen underordnad men
karakteristisk, är hans fina övergångar i
framställningen. De vittna både om
världsmannens förmåga att finna sig och
om den hjärtats taktfullhet, som är
finkänsliga människors signatur. I talet till
O. D. har man ett par fina smådrag.
Hans sätt att där säga tack för sist och
att i slutorden anbringa ett citat från
studentmötet i Uppsala är av en
intagande charm. I talets för övrigt fasta
komposition komma dessa drag med
karaktären av en den impulsiva
hjärtlighetens improvisation. Är det icke
improvisation, så är det en utsökt konst
— och är det improvisation, så är det
sådant, som blott en talare med Guds
nåde gör.
I språkligt och stilistiskt avseende äger
Mechelin en utomordentlig formsäkerhet.
Han hade enligt vittnesgill utsago ett
synnerligen skarpt språksinne. Det fick
också redan tidigt sin skolning genom
faderns fordran, att han alltid skulle
uttrycka sig på ett vårdat sätt och inte
slarvigt eller plumpt. Han hade vidare
i sina universitetsstudier med särskilt in-
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
