Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En finländsk vältalare. Av Odal Ottelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FINLÄNDSK. VÄLTALARE
tresse ägnat sig åt estetik och litteratur
och lär under sina tidigare år t. o. m.
ha haft tanke på lärarbefattning vid
universitetet i dessa ämnen. Warburg
vittnar om honom, att han »alldeles särskilt
hade sinne för litteraturen». Med vilket
intresse och vi må väl tillägga med vilken
frihet från självöverskattning han ägnar
sig åt formen i sin framställning, syns
av ett brev till Harald Wieselgren, skrivet
1890. Han skickar till denne sitt två
år förut hållna tal på Topelius’
sjuttioårsdag och tillägger därvid:
Jag ber dig så vid tillfälle använda V4
timme till att läsa talet och med några ord låta
mig veta vilka anmärkningar du finner detsamma
påkalla i språkligt och stilistiskt hänseende.
Mechelins sinne för stil framträder
bl. a. uti den omkastning i
meningsbyggnad, ordval och ton, som han låter
följa med förändringar i innehållet. När
den lugna objektiviteten övergår i
varmare känsla, avlösas de långa
meningarna av kortare eller av meningar med
ett annat slags byggnad, det blir en
annan rytm i formen, det blir ord och
vändningar med högre lyftning. I talet
vid Albert Edelfelts jordfästning har man
ett intressant fall av den korthuggna
meningsbyggnadens stil vid uttryckandet
av sorgens känslor.
I fråga om ordvalet finner man i de
tal, som ej äro av facklig art, en
påtaglig böjelse för högstämda ord, men
dessa alltid använda med utsökt takt
och måttfullhet. Och man finner de
ljusa färger, som man från Franzén,
Runeberg och Topelius blivit van att känna
igen på den finska paletten. »Vänlig»,
»blid», »ljus», »ljuv» — dessa ords
förekomst bidrar till att ge den säreget
finska vekheten och innerligheten åt denna
stil, som så lätt kunnat bli enbart
grandezza. Ty grandezza är, som redan
framhållits, ett starkt karaktärsdrag i
Mechelins stil. Liksom i ordvalet, så
framträder det även i sammanställningar
och vändningar: »hjärtats och tankens
hyllning», »uppå grund av granit» och
liknande, eller geografiska omskrivningar
såsom »Suomis land», »till Svithiods
strand», »vid Uleås strand». Mechelins
förmåga att använda attributivt adjektiv
är mästerlig — »Jag förstod den
fuktiga glansen i hans ärliga öga», säger
han så vackert om Robert Stigell, för
att nu nämna blott ett exempel. Den
täta förekomsten av ordet »ädel» har
ovan påpekats. Kanske beror den i
någon mån på inverkan från Runeberg.
I varje fall gäller nog om Mechelin
detsamma som Ruth Hedvall sagt om
Runeberg: att det är vördnaden för etisk
höghet, som framträder i hans förkärlek
för detta ord.
Nyskapande språklig fantasi synes
mig Mechelin ej äga. Hans bildspråk
rör sig med kända förknippningar. Det
är diskret och väl funnet, men djupare
originalitet har det icke. Bilderna verka
emellertid aldrig banala eller slitna. Ofta
äga de verklig skönhet. Så t. ex. i de
vackra orden vid Hilda Wiiks grav:
Genom resignationens slöja blicka efterhand
minnenas stjärnor, vänliga och blida, in i det
sorgsna sinnet och väcka till livs så många
kära drag från framfarna dagar
eller den nästan gammaltestamentligt
klingande bilden, då han talar om
Guds eviga världsordning, som fordrar att rätt
och sanning skall gälla, men orättrådighet falla
till stoft
eller då han om de rättigheter, som
grundlagarna tillförsäkra Finlands folk,
säger, att de
hava rotfäst sig i folkets medvetande och kunna
i denna fasta borg ej rubbas av några andra,
likasom klipphällarna vid våra kuster ej kunna
krossas av havets vågstänk.
Någon gång fogar han till den gamla
bilden en vändning, som förlänar
föreställningen nytt liv och ger bilden en ny
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
