Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKER EK
Hustruns bittra och missunnsamma åtrå
efter barnet möter nu i ännu större hat
mannens triumferande ägareglädje. Men
då barnet blir sjukt, måste han söka hjälp
hos hustrun. Då driver dem plikten åter
samman, fast de knappast veta det själva.
Det är något av verklighetens eget tonfall
i berättelsens slutord: »När mannen
beredde sig att gå och hade hunnit till
dörren, kallade hans hustru — som på den
hon var van att ständigt hava omkring sig
— och viskade: »Gossen törstar. Hämta
mjölk åt honom. Du vet var bunken står!»
Berättelsen fläckas tyvärr till en början av
en inlagd hatsång, som hustrun föreställes
dikta och sjunga om natten. Det är icke
blott ett overkligt drag utan än mer ett
förfelat konstnärligt grepp, och hela
samlingen lider nog mest av bristande
konstnärlig kultur.
Hugo Öberg brukar av artiga
recensenter hyllas som en Strindbergsättling, men
kanske är den enda likheten att båda utgått
ur stockholmska småborgarhem. Han har ju
också lärt sin språkbehandling av mästaren,
men dennes spänstiga, ständigt erövrande
stil har hos efterföljaren alltmer övergått
till jargon. Den Öbergska »åskådligheten»
skall väl bäst visa sig i hans
porträtteringskonst, och jag anför därför hans presentation
i Familjerna på Brunkeberg av en fröken
Henriette: »En liten, spenslig varelse med
mörkt, av naturen vågigt hår, uppkammat
över en manligt bred och hög panna. Stora
bruna sprakande ögon, litet ansikte med
oregelbunden näsa. Kinderna hade lätt
för att hetta till, den fylliga munnen skälvde
och hånlog om vart annat. Små sprittande
händer av elfenben. Den lätt haltande
gången gav ytterligare accent åt denna
originella förteelse.» Det finns ju
tillräckligt av detaljiakttagelser i denna utmålning,
men vad skall man säga om delarnas
inbördes placering och sammanhang? Det
är inte lätt att tänka sig ett litet ansikte med
bred och hög panna, stora sprakande ögon
och fyllig mun. »Händer av elfenben»
framkallar en hemsk stilbrytning midt i alla
de realistiska detaljerna. Den abstrakta
slutmeningen går i en tredje stil, vars
bristande åskådlighet liksom samlar sig i
låneordet »accent». Den oblyga stillöshet, som
utgör förutsättningen för Öbergs »lediga»
uttryckssätt, tycks nästan kulminera i den
mening, varmed han avslutar boken:
»Hennes barm välver sig stark som kupolerna i
ett vasaslott, och med ett passionerat grepp
sluter Brunkebergsåsens son sitt fäste i den
nya friska famnen.» Vad är
Brunkebergsåsens sons fäste måntro ? Här synes det mig
vara något svårt att återfinna »den stilens
och språkets mästerskap», varom t. ex.
Bolander talat i sin Öbergsstudie.
Det kan efter denna stilanalys knappt
löna mödan att gå närmare in på bokens
livsskildring. Där finns mycken
detaljiakttagelse men ingen överblick. Det hela
verkar »gammalts i den mening som
Strindberg brukar ordet i Röda rummet.
Handlingen försiggår mest under åttitalet, men
dessa stockholmska småborgare växa aldrig
ut ur Blanches biedermeyeridyll, fast de
självmedvetet jämföra sig med Strindberg
eller Gösta Berling. Herrarna Morings
anspråksfullhet att utmåla sin skröpliga
dubbelmoral som samfundsuppror eller
oemotståndlig livsberusning skulle verka enbart
parodisk, om författaren själv toge den litet
mindre på allvar. Men Hugo Öberg ägnar
åtminstone unge herr Moring sin
oförfalskade beundran och visar därmed, att han
inte förstått det väsentliga varken i
åttitalet eller nittitalet, och att han följaktligen
har än mindre att skänka sin egen tid.
Martin Koch är Stockholmsbarn
liksom Hugo Öberg, men han ägnar sig inte
åt borgerskapet utan går käckt ner till
kroppsarbetarna. Det är ett nytt område
han därmed erövrat åt svensk diktning,
och samtidigt har han vidgat uppfattningen
av svenskt kulturliv. Han äger
autodidaktens omättliga hunger efter vetande och
hans hela oförskräckthet att ge sig i kast
med stora obearbetade fält, men själva
inventeringsmödan blir så omfattande, att
han aldrig riktigt hinner att omsmälta det
inhöstade utan meddelar det alltför mycket
som råstoff. Därav lida redan hans stora
romaner, som trots sina förtjänster i
detaljer och uppläggning äro allt för
ohandterliga oting. När han på senare tider
övergått till vad han kallar journalistik och
poesi i sak, har han helt gett efter för
tendensen att inventarisera och släppt den
vilja till nya synteser, som bär upp hans
bästa romaner Arbetare och Guds vackra
värld. För min del finner jag detta vara
en utveckling bakåt, och jag skulle därför
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
