Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
gärna sett, att den närvarande volymen
Anteckningar på havet aldrig varit
skriven, om jag i stället kunnat hoppas på en
stor Bohuslänsroman. Kanske kommer den
trots allt, och då sjunka hans anteckningar
ner till vad de äro, förarbeten.
»Anteckningar på havet» börjar med
några mycket tidiga skisser från 1907 —11
huvudsakligen behandlande lotsarnas liv i
Stockholms skärgård. Det intressanta med
dem är, att författaren rör sig på
Strind-bergsk mark, och man kan här konstatera
hans direkta lärjungeskap. Efter de
erövringar Strindberg gjorde neråt i folkdjupet
med sådana figurer som Jean och Karlsson,
är det ingen som utvidgat gränserna åt
detta håll förr än Martin Koch. Redan i hans
första uppsatser märker man att han söker
en ny typ, arbetets hjältar, och att han
finner dem i lotsarna, vars friska och
härdiga liv han är rent förälskad i och målar
med en beundran som kanske är alltför
klämmig, fastän ärlig och gedigen i det
väsentliga.
Det är utifrån denna tidiga förälskelse
i havets förtegna arbetare som Martin
Koch på sistone vändt sig till Bohusläns
fiskare. En västkustbo kan inte läsa denna
sakliga och ändå så beundrande skildring
annat än med svällande hjärta. Hur mycket
han än kan dela Kochs beundran, är det
dock åt sakligheten som han främst ger
sitt erkännande. Koch har ett
utomordentligt intresse för hur själva fisket går till
och en genom lång träning upparbetad
förmåga att verkligen åskådliggöra arbetets alla
detaljer och vad det fordrar av de
människor som utföra det. I allt det yttre
finnes verkligen mycken ärlig poesi i sak.
Men karakteristiken av dessa människor
stannar nog alltför mycket vid journalistik.
Martin Koch saknar den egenskap, som
bygger upp dessa människor, nämligen
förtegenheten, och därför kan han aldrig
riktigt komma åt dem med alla sina kraftord.
Man skulle önska, att alla de intryck han
otvivelaktigt mottagit finge växa sig stora
i hans själ, och att han då plockade fram
dem igen; kanske skulle han då finna rätt
på det bistra djupsinne, som döljer sig
bakom förtegenheten. Han har nog redan
talat därom men ännu icke förstått det.
Som jag redan antydt är stilen i detta
arbete inte alltid den bästa. Den är delvis för
överdriven och kan stundom verka ihålig,
när den vill vara som mest målande. Men
när den är som bäst är den saklig och
äger en frisk fläkt av poesi.
Man skulle vilja återfinna Martin Kochs
friska erövringstag hos våra debutanter, men
man upptäcker mycket litet därav hos
Albert Eklundh, som till julen
pesente-rat sig med novellsamlingen Folk på
vägen. Hans hjältar äro visserligen mest
utåtvända naturmänniskor, och så länge
han blott håller sig till dem, kan han visa
både friskhet och käckhet. I »En friherre»
framför han en älskvärd lutfaretyp, som
äger det sorglösa frihetsbegär man
brukar finna hos misslyckade begåvningar.
Författaren synes dock taga hans lättvindiga
samhällskritik alltför mycket på allvar och
förstör därmed det huvudintryck av
obetvingligt lättsinne som skulle burit upp
novellen. Drastiskt åskådliggöres denna
stilbrytning i »Kaptenens fiskafänge». Den
börjar som en glad fars men slutar
alldeles oförberedt i en tragedi. Ändå mer
otillfredsställd lämnar en »Det blixtrar».
En skara arbetare söka under den rådande
varuknappheten roffa åt sig potatis på
landsbygden, men då en godsägare fordrar
betalning för sin vara, blir han skjuten.
Fallet saknar motstycke här i landet men
är icke desto mindre behandlat som faktum
utan vidare motivering. När en författare
så lättvindigt går förbi en vital punkt,
kan han inte övertyga oss om att den
mördades hustru kan komma förbi
hämndkänslorna med bara människokärlek.
Samma otillbörliga klassbundenhet fläckar
»Prosten», som också blottar en bra bigott
uppfattning av det religiösa.
Verklig erfarenhet visar Eklundh endast
på en punkt, och det är som
äktenskapsskildrare. I sex av samlingens åtta noveller
beröres frågan om mannens och kvinnans
samliv från mycket olika utgångspunkter,
och om författaren än alltid tenderar till
en utjämning, vinner han den knappast för
billigt. Just därför att Eklundh annars
verkar bornerad kan man inte låta bli att
fästa sig vid den förlåtande humaniteten i en
novell som Skymning. Här finns ett motiv
att tillvarataga, men man kan knappast
beteckna det som ett löfte — ännu åtminstone.
En verkligt lovande prosadebut kommer
istället från Finland. Jarl Hemmer har
2 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
