Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur Richard Berghs efterlämnade papper - I. Åttiotal och nittiotal i konsten. En dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHARD BERGH
krati, som icke för sin självhävdelses
skull glömde sin solidaritetskänsla.
Z: Tycker du att vår nuvarande
intelligensaristokrati glömmer den?
X: Ja, tyvärr, jag tycker det är en
sorg att se hur de omfattande idéer vi
kämpade för på 8o-talet icke längre ha
någon plats i 90-talets konst, att se
hur konsten mer och mer blir ett litet
fåtals ljuva sömnmedel — nej
drömmedel — och inte längre är vad den
en gång var i en konstnärs t. ex.
Strindbergs hand, en hävstång för
mänsklighetens frigörelse, för framåtskridandet i
dess helhet.
Z: Men, käre vän, Strindberg blev ju
själv biten av Nietzsche, och
självhävdelsen blev hans enda religion, liksom
den blev de nya konstnärernas.
X: Ja, konstnärerna tänka nu endast
på sig själva, på sin egen frigörelse, sin
egen framgång, på sin egen lilla
personliga originalitets ansande och
förhärligande.
Z: Nå—å?
X: Ja, men märker du då inte att
deras personlighet krymper i samma
mån deras originalitet växer? — Förr
drevos de av ett behov att gå bort,
över och ut ur sitt eget jag, de ville
gå upp i den stora, starka en-själen,
framtidens själ, av vilken det vi kalla
vårt samvete — vårt sammedvetande
— ändå till syvende och sist är en del.
Men det är detta sammedvetande vår
tids konst inte längre har plats för. —
Våra diktare intressera sig numera
endast för förfinade privata känslor, ju
mer komplicerade, ja abnorma, dess
bättre, dess originellare. — Allt annat
är för materiellt, för klumpigt, för grovt,
för smått, för underklassigt. — Jag tror
de medvetet eller omedvetet ljuga, jag
tror de instinktivt känna, att det tvärt
om är för stort för dem. Jag tycker
jag ser dem sitta på stranden och stirra
sig blinda för att följa alla de små
krusningarna i vågorna, alla de små
skiftningarna i vågdalarna, de små
ornament skumpärlorna bilda, men de
se ej mer havet, de ha ej längre en
horisont för sig. — Eller tro de kanske,
att havet är en liten källa med den
enda uppgiften att återge deras egen
bild. De bedraga sig, och havet skall
hämnas. Det skall krossa deras egen
älskade bild mot strandstenarna, och
den stora vind som seglar över havet
skall skratta ett vildt, hårdt skratt däröver
vid det tillfället.
Z: Du profeterar! Är det
underklassen du liknar vid havet?
X: Nej, det är mänskligheten, av
vilken vi alla äro en del, och vilkens
samfällda lycka allt vårt framåtskridande
gäller och måste gälla, så sant som vårt
samvete lever och skall leva.
Z: Tror du inte 90-talets konstnärer
följa sitt samvete?
X: Det är en svår fråga att
besvara. De säga att de följa sitt
konstnärssamvete, och det ser också ut som
de gjorde det, ty jag tror de skulle
kunna lida allt för sin sak. Men ändå
är det något skevt i deras ställning,
något sjukt i deras samvete, som icke
fanns på 80-talet. Konstnärerna äro
icke längre människor, helt enkelt
människor. De bilda en liten elitklick
bland överklassen, och deras
konstnärssamvete tillfredsställes oberoende av
deras samvete i övrigt. — Konsten
sjunger ej längre tidens idéer, den sjunger
förfinade överklassdrömmar, och
konstnärssamvetet är, som sig bör, tillfredsställt
endast konstnären sjunger rent och av
hjärtat. Men samvetet —
sammedvetandet med mänskligheten — det sover
under tiden hos konstnären, på det att
han må drömma i ro sina personliga
drömmar. Du måste medge, att det ej
var så på 80-talet. Då var konstnären
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
