Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Socialism och nationalism. Några konturer. Av Wilhelm Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM CARL GRE N’
och maktkänsla, dels tillgrep de s. k.
undantagslagarnas (1878—90) otympliga
kampmedel mot socialdemokraternas
föreningar, möten, tidningar och ledare, dels
ock samtidigt sökte bryta den ideela
udden av revolutionen genom sitt
storartade arbetarförsäkringssystem
(ålderdom, sjukdom, olycksfall).
Undantagslagarnas martyrskap — med »1,300
förbud mot tryckta skrifter, 332 upplösta
föreningar, 900 utvisningar» o. s. v. —
mångdubblade socialistpartiet under
Bebels teoretiskt svärmiska men taktiskt
karaktärsfulla ledning. Omvändt
tillförde arbetarförsäkringen de försäkrade
stigande värden, som under 1900-talets
andra årtionde uppgingo till omkr. 800
millioner mark årligen.
Och ur detta dubbla drag i Bismarcks
arv utspann sig nu kring sekelskiftet —
mellan den moderate, »revisionistiske»
(numer omsadlade) Bernstein och den
radikale, dogmatiske Kautsky — en
uppmärksammad principstrid om socialismens rätt
och plikt att verka för sina ideal inom det
borgerliga samhällets ram. Den
faktiska utvecklingen, som i väsentliga
delar vederlagt det grundläggande
manifestets spådomar, syntes i stigande
omfattning — och särskilt genom
socialisternas ökning till riksdagens starkaste
parti — giva revisionisterna rätt, när
världskriget, som dock i början befäste
samarbetet med de borgerliga, genom
sina fasor i fortsättningen drev — först
de radikala fraktionerna (Liebknecht,
Ledebour, Haase) till opposition, sedan
majoritetsblocket (Ebert, Scheidemann,
Legien) till revolution. F. n. tyckes
hungern avsätta allt starkare spår i de
tyska författningsprojekten.
I England har lösen av ålder varit
för klasser och enskilda: »help yourself!»
Medan statsmakten här ledts, icke av
furstar och ämbetsmän, utan av
själv-styrda, mäktiga korporationsintressen
(högadel, storborgare), som stått
främmande för arbetarna eller i handling
tveksamma om ock i tankegången
sympatiska mot deras krav, ha därför dessas
egna fackföreningar (trades unions) här
haft en så mycket märkligare historia.
Ingenstädes bevittnar man för dessa
föreningar svårare födslovåndor, innan de
över huvud tillerkändes laglig existens
(1824), ingenstädes en långvarigare kamp,
innan de fingo rättsskydd för sina kassor
(1871) och rättslig likställighet med
arbetsgivarnas och andra sammanslutningar
(1875). Men ingenstädes växte heller
arbetarassociationerna förr ur barnskorna —
mord, ödeläggelse, nattliga jättemöten
— eller ha de, under ledare som
Macdonald d. ä., planmässigare förstått
påverka lagstiftningen: 9-timmarsdag redan
på 1870-talet. Lönetariffernas och
kooperationens utveckling har varit
förhållandevis lika storartad men deras
förmåner också väsentligen begränsade till
en aristokrati inom arbetarvärlden, de s. k.
facklärda (skilled labourers). Dessa ha för
konkurrensens hämmande tilltvingat sig
ett slags monopol på vissa fabriksgrenar
och därmed utlämnat massan av sina
yrkesbröder åt den hårda och sämre
betalda men lättare tillgängliga tjänsten i
gruvor, hamnar, dockor, på järnvägar,
fartyg o. s. v.
Det är från denna underklass bland
arbetarna som — ursprungligen med
John Burns som organisator — de
sista årtiondenas plötsliga, våldsamma
strejker utgått, i någon mån erinrande
om 1810-, 20- och 30-talens terroristiska
försök. Och det är hos dessa, mer än
hos andra nyktra, affärsmässiga
engelsmän, som den teoretiska socialismen
vunnit inträde. Först 1893 bildades här
bland valmännen, först 1906 i
parlamentet ett av de borgerliga »oberoende»
arbetarparti. Närmast för massorna vid
och nedanför svältgränsen, som i Eng-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
