Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1919. En översikt. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SE YMER
JULIA CLAUSSEN SOM
BRYN-HILDA I VALKYRIAN.
föremål för hjärtliga hyllningar, som särskilt
kulminerade vid hans sista uppträdande.
Att åren icke gått spårlöst förbi honom
kan väl märkas i stämmans mot höjden
avmattade glans, men icke i det
ungdomliga temperamentet, den konstnärliga
vitaliteten, — dem äger han ännu i fullaste
mått. Vad han förmår i dramatisk
framställningskonst visades bäst genom hans
psykologiska studie Jago (ur Otello) — ett
mästerligt prov på sann konstnärlig
intuition, ett memento för våra sångare att
icke rösten är allena saliggörande.
Mot slutet av säsongen kunde publiken
fira återseendets glädje med fru Julia Claus-
sen, då hon efter sin långa bortovaro i
Amerika återvände till fosterjorden och
inledde ett kortare gästspel vid operan
med utförandet av titelrollen i »Valkyrian»
(den enda roll hon när detta skrives
hunnit med). Hennes väl egaliserade altröst
är ett präktigt instrument, på vilket
sångerskan har det sanna konstnärliga greppet.
Värme och temperament i förening med
smakfull plastik och förmånlig yttre
apparition fullständigade hennes gestaltning av
valkyrian Brynhilde.
Av nyare rollbesättningar kunna
framhållas fru Larsén-Todsen, som i »Parsifal»
förlänade Kundrys roll både vokal glans
och scenisk trovärdighet, samt herr Ralf,
vars våldsamt realistiska Otello-typ man
icke i första taget glömmer.
Operans tredje symfonikonsert utmärkte
sig genom en något egendomlig
programsammanställning, — Beethovens sjunde
symfoni och pianokonsert ess-dur bredvid
varandra och som efterrätt det moderna
Englands främste man — Cyril Scott —
representerad av sin Introduction and Fugue
(ur andra pianosuiten) instrumenterad av
hovkapellets andre konsertmästare Leo
Funtek. Nog borde man kunnat undvika
tvenne Beethovenopus bredvid varandra
och funnit bättre kontrasterande verk. Och
vad instrumentationen av Scotts stycke
beträffar, så var den visserligen kunnigt
gjord och skimrande i alla upptänkliga
bländande orkesterfärger, men detta att
uppbåda en jätteorkester (extra besättning i
stråkar, träblåsare, bleck, 2 harpor, celesta
m. m.) för en orkestrerad pianosak äger
icke något konstnärligt berättigande. Cyril
Scott har ju själv skapat intressanta
orkesterverk (Aubaden t. ex.), som det hade varit
större skäl föra fram. — Intressantare
gestaltade sig symfonikonserten n:o 2, som
förutom Bruckners förut spelade 7:e
symfoni och Brahms’ violinkonsert —
förträffligt spelad av en kvinnlig violinist, Steffi
Koschate —• upptog Rangströms »Kung
Eriks visor» för baryton och orkester som
novitet. Rangström går med stormsteg
framåt för varje år. Dessa orkestersånger
visa visserligen en tillbakagång till hans
äldre stil, alltså det dystra, det mörka,
tragiken i mänskolivet, — men äro
säkrare i formen, mera helgjutna än tidigare
verk utan att därför förlora något av den
spontana känsla, det våldsamma tempera-
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
