Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Mose i den nyare forskningen. Av Joh. Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOH. LINDBLOM.
Just här i Tel el-Amarna gjordes vid
slutet av 1880-talet ett märkligt
arkeologiskt arkiv-fynd, som likasom kastade
blixtbelysning över ett förut skäligen
dunkelt område av forntidens historia.
Fyndet bestod av en samling brev —
bättre kanske en samling lertavlor med
inskrift — skrivelser från kananeiska
vasallfurstar i Palestina till deras egyptiska
herrar, från fjortonde århundradet f. Kr.
Redan det väckte bland forskarna det
största uppseende, att dessa brev äro
skrivna med babylonisk skrift och på
babyloniskt språk, något som kraftigt
vittnar om den babyloniska kulturens
höga ställning t. o. m. i områden som
icke stodo under Babyloniens politiska
överhöghet. Oss intresserar för
ögonblicket ännu mer något annat. En stor
del av breven innehålla klagomål från
de palestinensiska småkonungarnas sida
med anledning av fiendtliga invasioner
av främmande folk, vilka svårt oroade
de kananeiska smårikena i Palestina.
Bland dessa främlingar nämnas i första
rummet hetiterna, detta märkliga
forntidsfolk, varöver på senaste tid ett om
ock sparsamt ljus har fallit genom
inskriftsfynden i Boghaz-köi i Mindreasien,
vilket döljer ruinerna av det gamla
he-titerrikets huvudstad. Men jämte dem
nämnas ock chabiri, i vilket ord
forskningen har känt igen det från bibeln
bekanta folknamnet hebréer, som kan
betyda: de från andra sidan (floden)
kommande, eller kanske bättre: vandrarfolket.
Med största sannolikhet voro dessa Tel
el-Amarna-brevens chabiri nära fränder
till bibelns »Israels barn». De voro
semitiska nomad- eller
halvnomadstam-mar, som utifrån, närmare bestämt från
öster, trängt in i Kanaan och där
skaffat sig bostäder. Vi få tänka oss att
Kanaans gränser under flera olika skeden
så blevo utsatta för attacker av dylika
folkelement, och när landet, såsom fram-
går av Gamla testamentets historiska
böcker, definitivt blev erövrat av de
israelitiska nomadstammarna, blev detta blott
slutet av en långvarig historisk process.
Enligt den bibliska historien hade
dock dessa israelitiska erövrarstammar
tidigare uppehållit sig i Egypten; och
den nyare forskningen bekräftar också
denna bibelns uppgift. De hade av
någon anledning — varför icke av brist på
bete och livsmedel — skilt sig från sina
bröder, brutit upp från de trakter i
Sydpalestina, där de hade hållit till, och
slagit sig ner i Gosen, ett område öster
om Nildeltat och på den tiden bestående
av gräsbevuxen hedmark. I detta
gränsland blevo även vid andra tillfällen
beduinstammar insläppta från Sinai halvön.
På farao Menephtahs tid (1225—1215)
skriver en ämbetsman i gränstrakterna
till en annan: »Vi ha tillåtit
beduinstammarna tåga igenom, från Edom genom
Menephtahs fästning i Zeku, till
sumptrakterna vid Pithom, för att låta dem
och deras hjordar behållas vid liv, i
faraos besittning.» Något sådant kunde
också, om än åtskilligt tidigare, ha
skrivits om israeliterna. Till och med
staden Pithom nämnes i Ajidra Moseboken
vid sidan av Ramses såsom
uppehållsort för de israelitiska invandrarna. På
den tid då dessa måste ha befunnit sig
i Egypten blevo just de båda städerna
byggda. De uppfördes av Ramses ii
(1292—1225), Menephtahs företrädare, i
det nuvarande Wadi Tumilat. Pithom
har i våra dagar grävts fram av
egyptologen Naville i det nuvarande Tel
ei-Maschuta; Ramses upptäckte Flinders
Petrie i det ett stycke väster därom
belägna Tel Rotab. Tempelbyggnader,
fästningsanläggningar och
spannmålsmagasin är vad man framför allt har bragt
i dagen i dessa städer — frukterna alltså
av de israeliters arbete, som farao med
tvång tagit i sin tjänst.
358"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
