Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
rier och härma folk: nan är en pajazzo,
som man har roligt åt och föraktar. Efter
Thomas’ död går han så långt att gifta
sig med en kvinna av mindre godt rykte,
som snart finner det med sin fördel
förenligt att låta internera honom på en
anstalt.
Thomas’ hustru, den gåtfulla,
aristokratiska och musikaliska köpmansdottern från
Amsterdam, förstår Christian. Hon säger
till sin man: »Han är ingen borgare,
Thomas! Han är ännu mindre borgare än du!»
Thomas är inte själv en äkta borgare, han
vet det och lider av att veta det. Han
har alltför mycket gemensamt med sin
broder. Den egentliga skillnaden mellan
dem är att han har vett och kraft att
behärska sig, under det att Christian är slapp
och sladdrig och låter sig gå. Det
kommer en gång till uppgörelse mellan
bröderna, och vi få veta sanningen om dem
båda. Christian säger: »Vad jag är trött
på allt detta, denna taktkänsla och
finkänsla, denna hållning och värdighet . . .
så dödligt trött! ...» Thomas svarar: »Jag
har blivit som jag är, emedan jag inte
ville bli som du. Om jag i mitt inre har
undvikit dig, har det skett därför att jag
måste akta mig för dig, därför att ditt
sätt och väsen är en fara för mig . . .jag
säger sanningen.»
Mann är en skoningslös skildrare. Han
förtiger inga av de vedervärdigheter som
Thomas Buddenbrook har att utstå under
sina sista år; han gör honom en smula
löjlig med alla sina toalettbestyr, och han
låter honom dö av en inflammerad tand.
Och dock är Thomas Buddenbrook Manns
hjälte. Han är mannen som har det svårt
med världen och svårast med sig själv;
sjuk och splittrad och utsatt för ett starkt
tryck håller han sig uppe trots allt.
Thomas Mann har skildrat honom på mer än
ett ställe, denne man som ödet är emot,
men som gör sitt bästa och inte ger tappt,
som likt Aschenbach i »Der Tod in
Venedig» till valspråk har »durchhalten!» För
Mann har kriget stadfäst detta hjälteideal.
Under de första krigsveckorna skrev han
en längre essay om Fredrik den store,
som tydligen länge intresserat honom.
Fredrik den store var mannen som bar det
outhärdliga: en världs hat och fiendskap;
hindren eggade honom, och olyckorna
stärkte honom. Manns hjälte, det har till
slut blivit den tyska nationen, som lider
övermänskligt och dock håller ut.
Thomas’ son, den lille Hanno, har
inte mycket av livsduglighet. Fadern
kommer snart till den smärtsamma insikten att
firman inte har något att hoppas av
honom. Han vill uppfostra sitt barn till en
äkta Buddenbrook, en kraftig praktisk man
med utåtriktade drifter; som mönster
föresvävar honom en bild av Hannos farfars
far: ett klart huvud, jovial, enkel och stark.
Men mellan honom och sonen ställer sig
en fientlig makt: musiken. Samtliga
Bud-denbrooks äro omusikaliska, det är Hannos
mor som för in det farliga elementet i
familjen. Hanno mognar tidigt för döden.
Det stolta huset Buddenbrooks undergång
är fullständig.
»Buddenbrooks» är en i många
hänseenden utomordentlig bok. Mycket vore
att säga om den mönstergilla, rentav
musikaliska kompositionen, om den säkra
episka tekniken och om det avvägda,
behärskade — endast alltför behärskade —
språket. Vilken rikedom och fyllighet,
vilka miljöer och gestalter i denna
stads-och familjekrönika! Lübeck lever för oss
i trettiofem år, vi lära känna det som vår
egen hemstad: dess vinkliga gator och
gränder, hamn och börs, affärshus och
småbutiker, magistratssammanträden och
familjefester. Fyra generationer presentera
sig: ett galleri av karaktärer till vilket få
romaner ha ett motstycke. Även
bipersonerna äro ej sällan sorgfälligt utförda
porträtt. Hur väl lära vi inte känna Tonys
ungdomstycke, studenten Morten
Schwarzkopf, hennes båda män, Grünlich och
Per-maneder, och svärsonen Weinschenk!
Vilket fynd är inte mäklaren Gosch, han
som översätter Lope de Vegas samtliga
dramer: mången skulle funnit det mödan
värdt att göra en roman ensamt om en
dylik figur!
Om detta och annat vore mycket att
säga. Här endast några ord om verkets
oerhörda realism, ja naturalism, och om
dess plats i litteraturen. »Det är
Tysklands kanske första och enda naturalistiska
roman», säger Mann i »Betrachtungen eines
Unpolitischen», och man har ingen större
lust att invända något. Historien om den
hanseatiska köpmannafamiljens urartning
och förfall verkar i mycket med makten
av en gammal krönika, om man bortser
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
