Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALGOL WERIN
ifrån det formella, den konstnärliga
kompositionen, den högst medvetna
arrangeringen, tillspetsningen och accentueringen.
Den är som krönikan sann, osentimental
och opatetisk; den bjuder icke på vackra
ord eller känsliga fraser, och tendensen
är inskränkt till ett minimum: vad man
lär sig av den är underkastelse under det
givna och verkliga. Var och varannan
dag säges det visst om en bok att den
är som livet själv: det har blivit en fras
som inte längre ger en att tänka. Men om
»Buddenbrooks» är det kanske inte
alltför djärvt att använda den. Vad handlar
denna roman om? Om arv och
testamenten, förmögenheter och hemgifter, äktenskap
och skilsmässor, affärer och processer,
sjukdom och död. Vad är det som
bestämmer människan? I första hand den
kroppsliga och själsliga konstitutionen: »hälsa
och sjukdom, det är skillnaden». I andra
hand pengar och samhällsställning. Hur
är allt detta skildrat? Med kall
objektivitet, sakligt och detaljerat. Allt är
omgivet av sin egen luft: här är intet av
mystik eller klärobskyr. Och likväl —
känna vi oss riktigt till rätta i denna värld?
Den är sedd uppifrån och ständigt i detta
nyktra, gråa morgonljus, som kanske bara
en dag på året ger oss andra en oroande
klar aspekt av tingen.
Manns författarskap bär en ovanligt
fast, enhetlig prägel, och dock har han
gått i många, rätt skilda skolor. En del
påverkningar ligga i öppen dag, och till
yttermera visso har Mann själv i
»Betrach-tungen eines Unpolitischen», upplyst om
var vi ha att söka hans mästare. Detta
arbete, fyllt av tankar och citat från alla
håll och kanter, visar för övrigt att han
är en författare, för vilken böcker och
studier äro av stor betydelse. Av de
stora engelska prosatörerna har han lärt
sig att handtera ett rikt stoff och att icke
tappa bort sig i mängden av diktade
personligheter. Hans säkra språkteknik tyder
på fransk skolning; om Maupassant
erinrar framställningens skenbara hjärtlöshet
och köld — det bästa exemplet härpå är
den plågsamt grymma novellen »Luischen»
i »Tristan», för övrigt ett artistiskt
bravurstycke av första ordningen. Även till
Rysslands psykologiska roman står Mann
i stor skuld: Tonio Krogers ord om »den
tillbedjansvärda ryska litteraturen» äro ta-
lade ur hans hjärtas djup. Särskilt
märkbart gör sig inflytandet från Dostojevski;
den stackars avskedade, fördruckne och
virrige kopisten i »Der Weg zum
Fried-hof» verkar mer rysk än tysk, en grotesk
Dostojevski-figur. Inte minst känner Mann
den skandinaviska litteraturen, av
danskarna Bang och Jacobsen, av
norrmännen Kielland och Lie. Tonio Kroger, i
så mycket Manns språkrör, följer en länge
spord böjelse, när han reser till Danmark;
han talar om sin kärlek till de böcker
som skrivas där, »dessa djupa, rena och
humoristiska böcker». Mann är inte bara
en skarp och kylig iakttagare, han är
också — vi stöta här åter på den djupa
motsättningen i hans natur — en sensibel
stämningsmänniska och poet, för vilken
Jacobsen säkerligen en gång varit en
upplevelse. Om Lie erinrar t. ex. skildringen
av lotsfamiljen Schwarzkopf i
»Budden-brooks».
»Buddenbrooks» är så ett synnerligen
kosmopolitiskt konstverk, i vilket man
andas europeisk luft mest överallt. Men det
finns icke desto mindre tillräckligt att göra
boken till tysk. Mann vill i sig själv se
en ättling av 1800-talets tysk-borgerliga
berättarkonst, och som sin mästare
nämner han främst Fontane.
Djupast och varaktigast är Manns
konstnärskap emellertid bestämt av tre
författare, som icke endast voro konstnärer
utan tänkare: Schopenhauer, Nietzsche och
Wagner. Om sin skuld till dem talar han
ödmjukt och tacksamt i sin sista bok.
Här må endast ges en flyktig antydan om
hans relation till dem. Från Schopenhauer
har han själva den själsliga
grundstämningen, denna vetskap om lidande,
undergång och död, som gör honom till
pessimist och sträng, lyckoföraktande moralist.
Det är denna stämning som gjort honom
till den store förfallspsykologen. Thomas
Buddenbrook, den komplicerade borgaren
och tappre mannen efter Manns eget
hjärta, hade mot slutet en betydelsefull
upplevelse; han fann Schopenhauer och
lärde sig av honom att hans lidande var
fullt rättmätigt. I Nietzsche hyllar Mann
framför allt aristokraten, den hårda
manlighetens förkunnare. Att han lärt. sig
skriva av Nietzsche visar han i sitt kritiska
och polemiska författarskap: han skriver
då en skarpt accentuerad prosa, är på en
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
