Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALGOL WERIN
och dess överskrift kunde passa som titel
till alla hans böcker. Innehållet verkar i
hög grad personligt känt, av Manns
sedvanliga överlägsenhet och ironi finns knappt
ett spår, och läsaren förbryllas icke av
spel och artisteri.
Detlefs ovan citerade ord upprepas av
Tonio Kroger i novellen av samma namn,
den längsta och betydligaste i samlingen
»Tristan» (r903). Tonio Kroger är åter
mannen med det ödesdigert blandade
blodet, son till den högst anständige och
respektable konsul Kroger och hans sköna,
svarthåriga maka, som bär det exotiskt
klingande namnet Consuelo och för övrigt
skiljer sig från alla stadens damer. Tonio
Kroger — detta sydländska förnamn,
knutet till det gamla hederliga nordiska
familjenamnet Kroger, anger den blandade
härkomsten och personens dubbelhet. Tonio
Kroger är konstnär — en ambitiös och
uppskattad författare — men han känner
sig som en borgare på avvägar: en född
Kroger som förvillat sig bort bland
zigenare och gyckelmakare. Han står mellan
två världar och känner sig icke hemma i
någondera. Han målar sig ett borgerligt
Arkadien som det lyckliga landet: att vara
en av dessa rättskaffens, enkla och glada
människor, som leva ordnat och
aktningsvärt, i hälsosamt samförstånd med Gud
och världen! Att vara frisk, gladlynt och
dum! Han älskar de blonda och blåögda,
som gå oberörda av alla tankelivets
farligheter. Dessa som inte tänka längre än
näsan räcker, och just därför ha så klara
ögon och jämna, lugna pannor. Men de
bilda ett frimureri, till vilket han icke
har lösenstecknet. Han når dem aldrig.
Som pojke älskar han Ingeborg Holm,
flickan med den käcka hållningen, den
blonda flätan och de skrattande ögonen,
men hon ger inte akt på honom; när
damerna ha att välja på barnbalen, är
det inte hon utan den milda och
allvarliga Magdalena Vermehren, som kommer
till honom. Märk hur betydelsefulla
namnen alltid äro hos Thomas Mann!
Ingeborg är ett namn med ljus stålklang,
medan Magdalena talar om sorg och knäfall.
Som författare vill han nå de enkla och
ogeniala, men de läsa honom inte; de
studera väl med verkligt intresse endast
modejournaler och sportmagasin. Men även
konstnärerna vilja icke erkänna honom
som en av dem; de kalla honom borgare.
Och så har han det svårt med livet.
»Tonio Kroger» är en bekännelse. Det
brev som denne författare på slutet
skriver till sin väninna, den ryska målarinnan,
har en hjärteutgjutelses hela allvar. Det
finns ett annat brev i samma
novellsamling, ett av den överlägsne ironikerns
största konststycken. Den underlige
deka-dansförfattaren Spinell i novellen »Tristan»
skriver till den godmodige, något burleske
grosshandlare Klöterjahn och vill göra
honom underkunnig om att han är sin
bröstsjuka och eteriska hustru ovärdig.
Herrarna bo på samma sanatorium, varför
brevet egentligen är en onödighet, men
Spinell gör sig nöje av avfattandet.
Klöterjahn uppsöker Spinell, där han sitter
på sitt rum och läser i sin egen bok —
han har aldrig skrivit mer än en. Det
kommer till en seen, varunder Spinell
endast tar till orda för att rätta
Klöterjahn, när denne citerar fel ur hans brev!
Konfrontationen av dessa båda kostliga
typer är genialt uttänkt, och hela novellen
är ett mästerverk, som låter Manns
förträffligaste egenskaper som berättare komma
till synes.
Det finns i »Tristan» en skiss till
novelldramat »Fiorenza». Den unge
fanatikern, som går in till en konsthandlare i
München och ber honom avlägsna ett
tjusande och skandalöst madonnaporträtt
ur sitt skyltfönster, är en studie till
dramats Savonarolaporträtt. Nu är
problemställningen något annorlunda än i »Tristan»:
där ställde han mot vartannat konst och
liv, här återigen konst och andlighet,
moral. Mann skildrar som vi redan sett gärna
och effektfullt den dramatiska kollisionen
mellan skilda naturer. I dramats tredje
akt mötas den estetiske epikureen Lorenzo
de Medici och asketen och bildstormaren
Savonarola. Den senare är hjälten i dessa
scener, och han har nog också det mesta
av författarens sympati. Men det är icke
utan att man känner mer för den gamle
syndaren Lorenzo, fin, kvick och älskvärd in
i det sista, än för den fanatiske priorn.
Lorenzo är den kloke, som genomskådar
och förstår allt, därför är han maktlös
gentemot den andre, som i medveten
hänsynslöshet endast ser sakens ena sida.
Den döende fursten inser att de i själva
verket äro besläktade, »fiendtliga bröder»,
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
