Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
som ha samma förtärande maktbegär i
bröstet. — Thomas Mann ser nu själv
med andra ögon på det problem, varpå
»Fiorenza» bygger. Författaren till
»Be-trachtungen eines Unpolitischen» har av
allt att döma mer sympati till övers för
esteten och humanisten än för den
politiserande, kulturföraktande munken. Och
dessutom kunna ju Lorenzo och hans
konstnärsvänner sägas representera livet, det
av »Tristans» författare oändligt åtrådda
livet, under det att Savonarola är den
livsfiendtlige andlige. Lorenzo inser det;
han säger: »Jag ser en sällsam förväxling .. .
Ni ivrar mot konsten, och likväl, broder,
ni själv — också ni är ju en konstnär!»
För övrigt äro båda två hjältar, sådana
Mann älskar att skildra dem, svaga och
dock starka, svaghetens heroer. »Ar då
inte den starke en hjälte?» frågar en av
dramats personer. Han får till svar: »Nej.
Utan den som är svag, men har en så
glödande själ, att han ändå vinner
kransen åt sig — han är en hjälte.»
Slutligen äro de naturligtvis stycken av Mann
själv, framgångna ur motsättningen i hans
natur.
»En konstnär, en verklig, icke en, vars
borgerliga yrke konsten är, utan en
förutbestämd och fördömd, urskiljer ni med
ringa skarpblick i en människomassa.
Känslan av avskildhet och obehörighet, av att
vara känd och iakttagen, något tillika
kungligt och förläget är i hans ansikte.
I dragen hos en furste, som civil skrider
fram genom en folkmängd, kan man
iakttaga något liknande.» Dessa ord av Tonio
Kroger ge oss nyckeln till romanen
»Kö-nigliche Hoheit» (1909). Det som gjort
fursten intressant för Mann är hans
släktskap med konstnären: båda leva i en
avskild värld, ensamma, mötta av skygg och
kylig aktning, de ha ingen del i allt det
enkla och ljuvt vardagliga, det mänskliga.
Men för en gångs skull ser Mann bort
ifrån tragiken. Romanen blir till en saga,
med en sagas traditionella vackra slut:
den lille prinsen med den förkrympta
armen vinner lyckan och kärleken, han
gifter sig med den amerikanska
miljonärsdottern och lyckliggör sitt utfattiga
duodes-furstendöme. Så låter Mann med
godmodig ironi försoningen med det triviala
livet, det mänskliga ske. Romanen tåler
ingen jämförelse med »Budden brooks».
Själv ser författaren nu rätt överlägset på
»detta försök till ett lustspel i romanform».
Det är ett konststycke, och som sådant
beundransvärdt nog, det bjuder på
konstruktion, där ungdomsromanen ger
själv-vuxet liv.
Men försoningen med »lyckan» låter
Mann bara ske för tillfället och på lek.
I hans sista novell »Der Tod in Venedig»
(1913) härskar tragiken igen, ja här få vi
ögonen fullt upp för det ofrånkomliga
slutet: endast döden löser motsägelsen och
sätter stopp för förirrelserna. Författaren
Gustav von Aschenbach, Tonio Kroger vid
femtio år, trött, grånad och berömd, har
disciplinerat själens alla krafter och lyckats
ge hållning och fasthet åt sitt liv. Han
har ingenting att göra med zigenarna,
som flacka kring i sin gröna vagn och
roa människorna med apkonster; han är
den aristokratiske författaren till den
mäktiga prosaepopeen om Fredrik den store,
så god som någon borgare. Hans liv är
värdigt, strängt och arbetsamt.
Kunskapen, det farligaste av allt för livet, har
inte förlamat honom, han har gått igenom
den stora sjukdomen och nått den andra
friskheten — den första är de oberördas,
de okunnigas och menlösas. Liksom
Savonarola vet han, men vill ändå. Därför
var Savonarola starkare än Lorenzo, som
vetandet gjort trött och likgiltig. Detta
är Manns egen kasus: en lärjunge av Kant
har han nått fram till det kategoriska
imperativet över en avgrund av skepsis.
Hans hjälte är den kantske pliktheroen,
som handlar trots allt.
Aschenbach har fått lön för sina
mödor och nått långt på den apollinska
vägen till klarhet och renhet. Men en
vårdag, när han går på en gata hemma i
München, kommer plötsligt lusten att
resa på honom. Inte mot norr vill han,
mot kylan och klarheten, som Tonio
Kroger, utan till södern med dess
sinnes-eggelser, ja till den yppiga tropiken med
dess giftiga sumpmarker och dövande
vällukter. Han vill bort från plikten, verket.
Så kommer han till Venedig, den älskade
staden, underlig och farlig, ty den ligger
bra till för sciroccon och pest- och
kolerabaciller från östern. Här öppnar sig
avgrunden för honom. Dionysos segrar över
Apollo. På sitt hotell får han se en polsk
gosse med ädla, hellenska drag; konst-
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
