Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
glans och festlighet som en antik solhymn.
Aschenbach har urartat till en tankens
och känslans äventyrare. Har han inte
orsak att skämmas när han tänker på sina
fäder, anständiga ämbetsmän och officerare,
deras manligt stränga och hållningsfasta
liv? Och dock — hans liv har aldrig varit
slappt,- utan ansträngt som en knuten hand.
Han har också varit soldat, ty konsten är
ett krig, en upprivande kamp, ett liv av
disciplin och självövervinnelse. Den Eros,
som fått makt över honom, var han inte
i överensstämmelse med detta liv? Hade
han inte hyllats just av de manligaste och
tappraste bland forntidens folk?
Denna jämförelse mellan konst och krig
fick Mann snart tillfälle att ytterligare
utföra. Världskriget torde väl ha överraskat
honom som oss andra, men faktum är att
det finns knappt någon författare i nutiden,
vars produktion så tydligt pekar fram mot
den stora katastrofen. Det manlighetsideal,
som Mann hyllar, realiserades i detta krig
som aldrig förr. Han såg genast
sambandet mellan sitt eget liv och de stora
händelserna, och han hänfördes. Den äkte
konstnären är ju en soldat han också. Så
hade han omedvetet skildrat honom redan
i Schillernovellen »Schwere Stunde». I
uppsatsen »Gedanken im Kriege», skriven i
september 1914, säger han det rent ut;
konsten är ett krig. Av diktaren som av
soldaten fordras hänförelse och
ordningssinne, tapperhet och disciplin,
ståndaktighet i bärande av strapatser och nederlag,
förakt för det borgerliga livets säkerhet,
hängivelse till det yttersta av kroppens och
själens alla krafter.
Det finnes ingen som talat så fränt och
cyniskt om diktarkallet som Thomas Mann.
Författaren är en ärelös skojare, så kan
man sammanfatta hans omdömen i den
autobiografiska skiss som han en gång i
ungdomligt överdåd presenterade en
tidskrift. Och ofta sedan har han ställt
honom i nivå med gycklare och lindansare.
Men har inte kriget och alla dess
följdföreteelser lärt honom en bättre
uppskattning av konstnärsskapet? Är icke
»Be-trachtungen eines Unpolitischen» ett
lidelsefullt vältaligt försvar för konstnärens av all
politik obesmittade syn på världen?
Politiken är för Mann den store folkförstöraren,
och genom att i motsats till den politiska
litteraten sätta den strängt objektive konst-
nären, har han kunnat försona sig med
denne. Motsatsen mellan konstnären och
borgaren har nu för honom upphört att
äga giltighet. »Konsten för sin egen skull,
1’art pour 1’art, en gång ett rop mot filistern,
har i dag blivit ett borgerligt begrepp»,
säger Mann i denna bok. Konstnären ser
sig tvungen att gå mot tidsströmmen;
kampen är hopplös, det är givet, men den är
ärofull. Och han har funnit en uppgift,
som hans samvete gillar. Det som en
gammal läsare av Thomas Mann främst fäster
sig vid i hans sista stora, tankerika arbete
är väl just denna nya öppna
solidaritetskänsla med konstnären.
Man kan vara tveksam om man skall
räkna Thomas Mann till diktens store.
Hans produktion är inte omfattande, på
tjugo år har han åstadkommit föga mer
än två tusen trycksidor. Men detta kan
icke anföras som något förklenande, det
visar att han tagit sina uppgifter på allvar
och arbetat, när andra bara skrevo. Det
avgörande är hans diktnings ensidighet,
den sysslar alltför uteslutande med ett
problem, författarens eget. Mann är för
reflekterad och intellektuell, och han
känner för väl till alla skrymslen i sin egen
själ. Han är lika mycket kritiker som
konstnär. Han har från början känt
frändskap med den diktning som ej längre är
rätt och slätt liv, utan kritik av livet, den
konst som upphört att vara »naiv» för att
bli »sentimental», det vill med modern
benämning säga intellektuell. Mann vill
själv räkna sig i släkt med 1800-talets tyska
borgerliga romanförfattare, men han står
långt närmare Conrad Ferdinand Meyer
än Gottfried Keller, den senare typen för
en folklig, naivt sinnlig berättare, den förre
en aristokratisk oeh reflekterad
formkonstnär. Mann är för tyglad och behärskad.
Det finns mycket av mänsklighet och värme
på djupet, men han är så rädd för att
synas varm eller upprörd, att han ofta
verkar rent frånstötande kylig. När man
läst honom en tid, har man en helt
mänsklig längtan efter författare, som ge sig mera
spontant och fritt, liksom man efter
sällskapet med en avmätt och behärskad
person vilar ut sig hos den gemytfulle. Och
dock — just nu är kanske Manns tyglade
och ansade konst värd allt erkännande.
När världen som helhet synes förlora
behärskningen, är disciplin mer än annars av
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
