Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Thomas Mann. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALGOL WERIN
närens skönhetslidelse flammar upp, han
betages och drömmer sig gossen som
Phaidros och sig själv som Sokrates. Med
skam och skräck ser han att han älskar
honom. Platon har i sin Phaidrosdialog
en storslagen bild: han liknar själen vid
en körsven med två hästar, en god och
sedig, en ond och istadig. Aschenbach,
som lyckats få den lömske hästen så väl
i tygeln, ser honom nu efter hand vinna
makt över kamraten och körsvennen. Han
känner hur han mister det han sätter
högst: hållningen och behärskningen.
Fallet är ohjälpligt. Här kan endast döden
försona.
I en märklig fantasi över
Platondialogen tolkar Aschenbach sin egen händelse.
Konstnären kan icke gå skönhetens väg
till det osinnliga, gudomliga, utan att Eros
sällar sig till och följer honom. »Ser du
väl nu, att vi diktare inte kunna vara
visa eller värdiga? Att vi nödvändigt måste
gå vilse, nödvändigt förbliva liderliga,
känslans äventyrare? Den mästerliga
hållningen i vår stil är lögn och narrverk,
vår ära och vårt anseende en komedi,
mängdens förtroende till oss högst löjligt,
folkets och ungdomens uppfostran genom
konsten ett vågat företag, som borde
förbjudas. Ty hur skulle väl den duga till
uppfostrare, som blivit född med en
oförbätterlig och naturlig dragning mot
avgrunden? Vi skulle väl vilja förneka den
och förvärva värdighet, men hur vi än
vända oss, så drager den oss till sig. Så
säga vi oss kanske fria från den upplösande
kunskapen, ty kunskapen, Phaidros, har ingen
värdighet och stränghet; den är vetande,
för-ståendé och förlåtande, utan hållning och
form; den har sympati med avgrunden,
den är avgrunden. Denna förkasta vi
alltså beslutsamt, och hädanefter gäller
vår traktan ensamt skönheten, det vill
säga enkelheten, storheten och den nya
strängheten, den andra naiviteten (die zweite
Unbefangenheit) och formen. Men form
och naivitet, Phaidros, föra till rus och
begär, föra kanske den ädle till
fasaväc-kande känslobrott, som hans egen sköna
stränghet förkastar som infamt, de föra
till avgrunden, till avgrunden även de.
Oss diktare, säger jag, föra de dit, ty vi
förmå icke att svinga oss upp, vi äro
blott i stånd till utsvävningar.»
»Fiorenza» lärde oss att man blir stark
genom att beslutsamt säga sig fri från den
alltförstående och förlåtande kunskapen;
nu visar denna novell att räddningen
endast är tillfällig, bortom den nyförvärvade
friskheten öppnar sig avgrunden på nytt.
»Der Tod in Venedig» är en sällsam,
ja morbid bok. Den inger oss i mycket
samma känslor som Platons skönhetsdruckna
dialoger, även de framsprungna ur en kultur,
som i mycket var dekadent. Här är rus
och andakt parad med nykter iakttagelse.
Mer än någon annan av hans böcker ger
denna anledning att undra över den
märkliga förening av lyrisk betagenhet och
ve-tenskapligt-objektiv kyla, som kännetecknar
Manns författarskap. Berättelsen om Gustav
von Aschenbach är i det stora hela nykter
och saklig som en biografi, men då och
då lyftes föredraget av en entusiasm, som
varken är tillkämpad eller spelad. Mann
är som författare psykolog och moralist,
han intresserar sig för människorna mera
än för naturen. Också träffar man hos
honom sällan utförda naturskildringar. Det
är endast havet som kan locka honom till
längre betraktelser. Av
Östersjöskildring-arna i »Buddenbrocks» förstår man att han
redan som barn lärt sig älska det. För
konstnären, som länge mödat sig med
människorna och deras invecklade problem, är
den vida havsutsikten en vila, dess
monotoni verkar som ett narkotiskt medel. De
båda hjältar, med vilka Mann känt sig
närmast förbunden, stå också i ett särskilt
förhållande till havet. Strax före sin död
kommer Thomas Buddenbrock åter ut till
den lilla sommarorten vid Östersjön,
ditsänd av läkaren för sina nervers skull. Han
är trött av alla livets brydsamheter. Han
har nyligen läst Schopenhauer; havet med
sina stora, enkla linjer bjuder en vid famn
för hans förintelselängtan. En långt mer
ingripande roll spelar emellertid havet i
»Der Tod in Venedig». Aschenbach sitter
de långa, varma dagarna i ända nere vid
badstranden och följer den lille gossens lek.
Vågslagen söva hans aktivitet och vagga
honom in i ett drömtillstånd, där han inte
längre kan styra sina tankar. Havet är
skildrat av en hänförd poet: purpurfärgat
i soluppgången, bländvitt i det milda
förmiddagsljuset, djupblått under
middagssolen. Ett poem är också
soluppgångsskildringen i ijärde kapitlet: det lyfter oss
upp i en mytisk sfär och har över sig en
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
