Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
förmåga att poetisera det vulgära och hålla
idyllens fjärilsvingar svävande över
banaliteten är erkännansvärd. Ullén är på sitt
sätt en romantiker, som halvt svärmiskt,
halvt ironiskt upplöser verkligheten i dröm
— drömmen om den behagfulla yrans, den
koketta skälmskhetens pastoral. På
bottnen av hans lynne finner man en
melankolisk vekhet, som får ton i följande lilla
visa, där all kostym är avkastad:
Höstsvala, far du
bort från min loge nu?
Sommarvän, tar du
hjärtat mitt med dig, du?
Dagar, som svinna,
bliva de minnen blott?
Tårar, soin rinna,
torka de jämt så brådt?
Sommarvän, gick du
just då ett höstlöv föll?
Älskade, fick du
löften, dem ingen höll?
Bröt du din snara?
Föll jag i din, min vän?
Höstsvala, svara,
kommer du ej igen?
Johan Nordlings Samlad låga visar
oss denne författare från den sida, där han
onekligen verkar starkast, nämligen som
lyriker. Samlingen inledes med en grupp
patriotiska dikter, som äga en frisk styrka
i anslaget. Känslan uttrycker sig här med
en rytmisk energi, som icke hör till det
vanliga. Det är klang av revelj i
Lands-stormssång, den bästa av dessa sånger:
Hör klockornas gång! Med tungor av malm
de sjunga nära och vida
en uppbrottsång, en morgonpsalm,
ett sting i vår vänstra sida.
Gruppen utgöres av lösens-,
manings-och straffdikter, som obestridligt sprungit
fram ur en äkta känsla och ha svikt och
schwung i uttrycket. Särskilt bör
framhållas Slagornas sång, vars takt ljuder till
märgfulla svenskmannaord från Dalom.
Skaldens indignation över
nystavningspå-budet förefaller däremot barock i sin
stor-talighet. En polemik i rättstavningsfrågan
är här icke på sin plats; jag vill endast i
förbigående fråga honom om icke det
älskade barnet, svenska språket, överlevt det
mördande attentatet och blomstrar lika
friskt som förut, oavsett om det har ett f
eller ett v sytt som en tråd på sin dräkt,
och än mer tillråda författaren att ta steget
johan nordling.
fullt ut och gå tillbaka till stavningssättet
på Olaus Petris tid.
Nordlings fosterlandskänsla har ett fäste
i hans kärlek till Dalarne, som för honom
uppenbarligen är Sveriges hjärta. Det
finnes några dikter i samlingen med motiv
från detta landskap, som äga både värme
i stämningen och en präktig åskådlighet i
det deskriptiva. Nordlings icke särskilt
rika fantasi har både öra och öga; örat
besitter ett väl icke fint men solidt rytmiskt
gehör, ögat bildgripande förmåga. Det är
god landskapsbeskrivning i exempelvis
följande rader:
Nu öppnas bygden. I en krans av berg,
kutryggigt välvda, likt en björn på huk,
och pudrade med vitt i pälsens ragg,
den ligger brudblek i sitt svepningslin.
Vidt spridda några klungor röda hus,
ett bredbent härbrä tätt vid vägens kant,
en skorstensrök, som strimmar skogens bryn.
Inom den målande genren har skalden
givit även några — delvis dock mindre
lyckade — dikter med Uppsala- och
Stockholmsmotiv. Med starkare hand är
minnesrunan över professor E. V. Nordling
ristad. I samlingen ingå vidare ett par
grupper visor och stämningsdikter, bland
vilka man vill ge priset åt Den hemliga
sången, som återger ett samtal mellan ett
par älskande, vilka fråga och svara
varandra, hur det kommer sig, att sorg är i
deras glädje och glädje i deras sorg:
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
