Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RABENIUS
Fot. L. Aubøll.
ARTUR MÖLLER.
Min älskade, så skall du tyda,
att midt i glädjens dag
räddhågad bävan hjäriat grep
för stundande ödesslag.
Hur skall vår unga kärlek,
som är så vek och skär,
uthärda vreda vädrens väld,
när natten mörk är när?
Men vid din sorg en hemlig sång
bevingad steg ur smärtans tvång,
att åter vår unga kärlek
skall resa sig en gångl
Sin fasa och smärta över ett väntat
olycksöde — det att mista sin syn — har
skalden givit ett gripande uttryck i dikten
Det mörknar över vägen. Läsvärda äro
slutligen de tolkningar från utländska
skalder, som författaren infört under rubriken
Besläktade toner. Ett medfödt poetiskt
handlag, en jämn men därför icke
opersonlig idealism i livsbetraktelsen Qch en
klar formkonst skänka sin karaktär åt Johan
Nordlings lyriska alstring, som betydligt
måste föredragas framför hans
romandiktning.
Artur Möller, som i föregående
diktsamlingar visat sig mäktig ett
konstnärligt behärskat lyriskt uttryckssätt, har i
Avsked till min ungdom givit nya prov
på denna sin förmåga. I sina lyckligaste
ögonblick förmår skalden binda en
impression — rörlig eller vilande — inom strofens
rader, och man märker den artistiska hand,
som tracerat linjerna. Ett stycke fin
stämningskonst har Möller i sin sista
diktsamling givit med Adagio, där rytm och färg
äro förträffligt sammansmälta.
Blänket i gamla rutor
över en död kanal.
Blänket när månen stiger,
minnenas måne sval,
och när det svarta vattnet
glimmar i blek opal.
Salm i Blomstermånaden och Trädet
på torget äro dikter som hålla en lika
ren stil och fylla de små stroferna med
en stilla tonandning. Att materialisera en
flyktig själsrörelse och teckna en stämning
genom versens konturer är en konst, som
Möller onekligen förstår. Man kan som
ett ytterligare’ exempel nämna den melodi,
som han avlockar en gammal klocka, vars
pendelslag han fångat i poetisk rytm. I
andra dikter har formen emellertid blivit
för tunn för att mäkta bära och uttrycka
känsloinnehållet. Det är exempelvis fallet
med Rimfrostblom och Ännu. Vad som
fallit mindre väl ut är likaså ett par
rapsodier, vilkas staccato är väl torrt i
anslaget och som sakna den rätta
fantasistyrkan. Obetydliga äro de målande
dikterna med Stockholmsmotiv. Avsked till
ungdomen kallar skalden sina dikter —
han har kommit till midten av livets väg
och samlar nu i betraktelsen sina minnen
under ett resignerat vemod. Väl har han
icke upphört att längta och drömma, men
åtrån har fått mera klarhet och lugn.
Någon besvikelse och ånger erfar han, någon
saknad också — efter det heta
ungdomsblodet, som nu svalnat. Till sitt väsens
grund har han dock förblivit densamme
trots de brustna illusionerna och den
vidgade erfarenheten. Sitt själstillstånd
återger han i sammanfattning i dikten Vi
medelålders:
Det händer oss väl ännu någon gång,
att gammal längtan vaknar i vårt bröst
och slår med vingarna och vill ha tröst.
Det kan väl hända, att vår värld blir trång
vid klangen av en halvt förgäten röst —
en stig i skogen och en kvällskys glöd —
ett brus i kronorna för junivinden —
och strax vi känna, hetare om kinden :
vår ungdoms långa längtan är ej död.
Den vilsna fågeln som fick sten för bröd!
Och rådlösa vi stå. Blott ett vi lärt:
att finna lyckan vardt oss ej beskärt.
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
