Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Över gränsen. Av Dan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fi
s
ii
OVER GRÄNSEN
Av DAN ANDERSSON
En gång för längesedan satt en man vid sin
sinnessjuke brors dödsbädd och spelade på gitarr och sjöng
någonting. Kanske var det ungefär så här?
En gång var din dag blott dimmig och din natt av fasa full,
en gång nögt du ropat: Fader, se din son!
Men när trött du ändtligt stannat och i stillhet stupat kull,
ser du icke liksom strålar fjärranfrån?
Det är Han — och o min bror, det skiner dagning ur hans öga,
hans förstånd är som sanden i det ändlösa hav.
Om det skymmer ännu kring dig, det betyder blott så föga,
Han går före dig till stranden med en lykta på sin stav.
Du som lidit ondt i mörkret, du en hemlös skall få bo,
och vid ditt läger vill jag sjunga intill dag.
Med min visa vill jag ringa in den stora nattens ro
under stjärnorna, som gå till Hans behag.
Ja under stjärnorna, som glädjas på sin gyllene stråt,
skall som förr jag se mot flodens andra strand.
Och när färjkarlen hälsar skall ej höras någon gråt,
men med min luta skall jag stöta er från land.
Nu är stunden kommen, broder, ser du förarens bloss?
Hör hur böljan brusar lekfullt: det är vår!
Alla träd och alla marker skola glädja sig med oss,
när ur mörkret du som ung står upp och går.
Och min visa är ett lysande moln kring din säng,
och all världens sista visdom göms däri!
Ur glädje, natt och plåga står den upp från min sträng,
och hela evigheten sakta går förbi.
S
B
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
