Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Ellen Key. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY
härskande draget hos henne, där hon,
åldrad och dock outtröttlig, böjer sig
över tidens sönderslitna väv, och söker
upp och knyter ihop inslagens brustna
trådar, så långt hennes ögon och
händer kunna nå. Nu först kom ej blott
»samfolklighet» utan neutralitet i aktiv
och själfull mening in i hennes ordbok.
(Jag vet inte vad som därvid smärtat
henne mest, att nu bli bortstött ur
läger, där hon förr älskades, eller att i de
läger, där hon förr stöttes bort, nu
behandlas som auktoritet — något som
hon, förr åtminstone, fann betyda, att
»nästan ha förlorat sin rätt att vara till».)
Världskrigets lidandesfas har gjort
hennes och allas vår syn i mycket
annorlunda än förr. Och vi göra bäst i att
ej hånfullt slunga varandra i ansiktet
optimistiska eller övermodiga
framtids-spådomar, fällda före kriget, vilka nu
ljuda som tomma ord för varje själ,
»stor nog att kunna lida ej blott sin
egen, utan även sin tidsålders säregna
sorg». (Tankebilder.)
En människosjäl av Ellen Keys
daning kan säkerligen ända in i sena
ålderdomen göra verklighetsallvar av sina
ord från fordom: »Endast ett är stort
och nödvändigt, att växa. Och växa
kunna vi av våra sorger som av våra
fröjder, av vår dårskap som av vår
vishet, av våra nederlag som av våra
segrar, av vår vila som av vårt verk.»
* *
*
Såsom en ättelägg av skotska
höglandskämpar och gammalsvenska
aristokrater och som ett par lyckliga makars
förstfödda barn, i ett bildat, tidsvaket
och välbärgat hem, gjorde Ellen Key
sitt inträde här i världen, ett
privilegium som säkerligen i sin mån varit
bidragande till den starka självkänsla,
som ända från början synes ha
präglat Ellen Key, vare sig hon utan
att kunna tala rent tar på sig att
beskydda lillsyster eller eljest håller på
andras rätt eller egen ståndpunkt. Man
blir stundom häpen vid hennes
försäkran, att den eller den boken, den eller
den tanken redan föddes i hennes tidiga
barndom. Om än någon retorisk
överdrift kan ligga i betonandet av
barndomsimpulserna, så röja de dock den
tidigt vakna minnesgodhet,
intrycks-skärpa och självmedvetenhet, som ofta
kännetecknat geniala människor. Hon
har från födseln en rikt utrustad och
rymlig själ, med fönstren öppna för alla
livets härligheter och med en
utomordentlig känslighet för andlig atmosfär.
»Allt som omger henne under
barndomens mottagliga tid har satt djupa
märken i hennes skönhetskära själ.»
(Birgitta.) I hemmet fick hon tidigt insupa
det politiska intresse och den
medborgaranda, som gör att hon med all sin
individualism städse stått redo att gagna
det hela och mer än en gång valt att
skriva »endast ett nyttigt, icke ett
konstnärligt arbete» (Barnets århundrade), en
sak vartill hon dock har så många
förutsättningar, icke minst genom sin
skönhetslidelse och sin klara och kunnigt
kärleksfulla blick för livets konkreta ting
och gestaltningar. För övrigt bära också
hennes »nyttighetsskrifter»
personlighetsmärket; och är icke det själva den
konstnärliga stilens hjärtehemlighet?
Trots den kontinuitet Ellen Key
understryker, stundom nästan med ordstävets
»var det inte det jag sa’», låter hon oss
skymta förvandlingar, som från
»hedning» göra henne till »kristen», från
»kristen» till »gudstroende», från
»gudstroende» till »livstroende». Från de
tidigare övergångarna kan man ur
hennes produktion ej utläsa djupare
märken i personligheten. Genombrottet
ligger avgjort vid den sista fasen, varvid
hon leddes till insikten »att det enda
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1919/0619.html
