Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ellen Key. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIA FO G ELK LOU
vissa vi veta om livet är dess möjlighet
av omvandling, dess formbarhet. Och
med denna upptäckt återkommer
hoppet, hoppet att livet kan varda vad vi
göra det till.» Kanske berodde det
ska-pararbete, som nu tog sin början, mindre
av en nyvunnen teori, än av en ny vilja
att å ena sidan frånsäga sig allt, som
ej var omedelbart uttryck för egen
erfarenhet, å andra sidan förvandla
personligt lidande i solvilja, medglädje och
hjälparkraft.
I och med detta sin själs genombrott
synes Ellen Key i varje fall ha blivit
den handlingens människa, som i
fyrti-årsåldern, efter långt förberedelsearbete
i det tysta, med myndighet och styrka
träder fram för offentligheten. Vid den
tiden har hon emellertid redan länge
varit »kulturodlare«, dels i sin
verksamhet som lärarinna, dels som föreläserska
på Arbetareinstitutet. Om det förra
arbetsfältet erinrar dels den poetiska
läsebok hon utgav (jämte Anna Whitlock),
dels den ur pedagogisk synpunkt
ypperliga framställningen av
»Människosläktets barndom» (Serien ’Att lära med
lust’). Barnen, ungdomen och
städernas arbetarevärld — det friska, okunniga,
bildbara och klarvakna — har hon framför
allt haft för ögonen i sitt oavlåtliga
folkbildningsarbete. Endast det bästa är
godt nog för de unga, och bäst är det
friska, kraftiga, individualitetsväckande.
Därför har Ellen Key med hela sitt
förråd av kraftiga invektiver än fördömt
»själamorden i skolorna», än åter i en
mångfald Verdandihäften och
annorstädes sökt göra bildnings- och
skönhetsvärden tillgängliga för alla, genomträngd
som hon är av övertygelsen att hopen
blir folk »därigenom att de andligt
fullvuxna, som själva kunna plocka sina
druvor, böja vinrankorna i jämnhöjd med
barnens läppar». (Människor.) Lika ömt
och moderspedagogiskt som hon då
hugnar med »mjölkmild, flödande
levnadsvishet», lika morsk och stridbar,
som ett skolbarnens tappra
skyddshelgon med ris och plaggor åt —
lärarenpedanten, blir hon när det gäller gängse
skolmetoder, särskilt vad kurser och
examina beträffar. Hon som själv aldrig
gått under en anstalts ok, men heller
icke prövat den stora skolans eller
universitetets speciella art av rik
kamratglädje, blir stundom orättvis mot
skolorna, ja t. o. m. mot examina (dem
hatar hon så, att hon nästan hedrar dem
med en tilltro av — om jag undantar
studenten — för mycken ondskemakt!)
För den som ser livsperspektivet
annorlunda än Ellen Key, blir »framtiden»
en stundom något tvivelaktig
massbehållare för allt vad godt är, och
synpunkterna på barnens inneboende natur
en smula väl optimistiska. De skola ju
fostras att »vilja ändra världen», och
det gamla nödvändiga att för den skull
först ändra sig själva kommer stundom
att väl mycket gömmas in i det
underförstådda. Icke dess mindre var
»Barnets århundrade» en betydelsefull
handling, en av den sortens väckar-rop, som
åter och åter måste brusa fram i
friskhet, som vårström med
»svartbäcksgub-bar». (Tyvärr är det nämligen så, att
»det torra är oförvissneligt», för att
citera en Svenska Akademiens
minnestalare från fordom.) Ellen Keys
ungdoms-värmande kraftord mot förkonstling
och pedanteri öppnar åt skolan vida
fönster, genom vilka skogen och himlen
och vinden komma in emot självaste
svarta tavlan. Och vad märkligare är:
Ellen Key inställer uppfostringsproblemet
i hela dess organiska sammanhang med
föräldraskap och äktenskapsingående.
Därvid ger hon frågan ett perspektiv
och en ansvarsinnebörd, som den mig
veterligen ej förr fått i något
pedagogiskt arbete på vårt språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
