Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Emil och Ellen Key. Far och dotter. Av Gurli Linder - En liten svart höna. Novell av Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL OCH ELLEN KEY
lärt oss tro på äktenskapets helgd och
på styrkan i en kärlek, som icke vet av
återvändo.»
I Ellen Keys sovrum hänger en liten
bonad, gåva av en av hennes käraste
vänner en jul när hon vistades uti
Italien. Den föreställer en nordisk
furuskog, och över den lysa Karlavagnens
stjärnor. Nederst stå Lionardos ord:
Non si volta chi a stella è fisso.
Dina ledstjärnor, Ellen, voro redan
tända i Emil Keys och Sophie Posses
hem när du första gången där slog upp
dina barnaögon. De stjärnorna heta
sanning och rättfärdighet. Aldrig har
du, hur än livet och världen stormat
omkring dig, vändt dig ifrån dem.
Därför har du själv blivit en ledstjärna i
sanning och rättfärdighet! Större heder
kan ett barn ej göra fader och moder.
EN LITEN SVART HONA
NOVELL AV ULLA LINDER
ET VAR en liten grå stuga,
låg och sned, med lappat
sticktak, där de nypålagda
stickorna bjärt stucko av
mot de andra jämngrå och verkade som
en massa små nya lappar på en
gammal, utnött kjortel.
Framför dörren låg en halv
kvarnsten, glatt och rundad i kanterna av
ålder och nötning. Om somrarna
brukade det växa saftigt, grönt gräs rundt
omkring den där kvarnstenen, och just
i den runda halvcirkeln efter
kvarndubben hade ett stort stånd blåklockor,
vilka blommade ända in på sena hösten,
rotat sig och blivit bofast.
I fönstren trängdes pelargonier och
balsaminer, planterade i gamla
tennburkar, öronlösa tekoppar eller vad som
funnits till hands att sticka ned
skotten i. Blommorna och bladen fyllde
helt och hållet de låga fönstren med
grönt och rödt och vitt. Gladt såg det
ut, fast rummet blev skumt av det.
Det fanns också en liten, grå
ladugård några famnar från stugan, låg och
sned i väggarna den med, men precis
som stugan lappad och »bötad på» med
seg tålmodighet och oprutlig noggrann-
het, så den höll ihop trots sina
skröpligheter och sin överåldrighet.
Ingen ko råmade dock i båset
därinne. Ingen häst stampade i spiltan.
Om somrarna och höstarna fanns där
en gris i stian, vilken var tillbyggd på
västerväggen, en trevlig välskött nasse,
så skärhylt, fin och välborstad som
någonsin en ung, nygift och penningestinn
brukspatron kunde vara det.
Eljest huserade i hela la’gården bara
sju hönor. Det var alltihop.
Men de hade det minnsann inte
illa, de där sju hönorna, fast stugan
var liten och folket gammalt och
skral-tigt. De pickade sitt gröna, sitt korn
och sina smulor, som de gamla
skrapade ihop till dem med en värdighet,
som om de varit av kungligt blod hela
raden, och de lade sina ägg i det gula,
prydliga halmredet, fastän de flesta av
dem egentligen voro överåriga. De
kunde väl inte annat, då de sågo,
hur det gamla husbondefolket mödade
sig för dem.
Och husbondefolket beundrade sina
hönor och pratade med dem och
berömde dem som de allra finaste hönor
i världen.
Q3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
