Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En liten svart höna. Novell av Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULLA LINDER
Det led mot jul nu.
Nasse var slaktad. Hälften hade
handelsmannen fått ta’, den andra
hälften låg väl nersaltad i en tina i
källaren. En hel korg full av svarta
palt-kakor hade mor Thilda inne i
skrubben, och på en stång i taket hängde i
en rad de långa, smala korvarna.
Så Gud vare lov för den grisen! —
Men gubben hade väl förkylt sig
vid slakttillfället. Eller förtagit sig. Han
var gammal och tålde inte så mycket.
Hade varit krasslig alltsedan.
Där sitter han nu en dag på
sängkanten och ser ut som om han
varken vill opp eller ner. Han har fått
på sig byxor och strumpor, men blir
sittande på det sättet, utan att klä’ sig
färdig.
Gumman går och stökar vid spiseln.
Hon är fetlagd och rödkindad, med
små, glada bruna ögon och inte många
gråa strån bland det slätkammade, bruna
håret. Gubben är liten och tunn, blek,
med ett smalt ansikte, omgivet av tunnt,
vitt hår, som i nacken är så långt, att
det ligger ett godt stycke ner över
skjortlinningen. Under hakan har han
en tunn, stripig »rättarkrans», vitnad
av åren den med.
»Ska’ du opp ändå!» säger gumman.
»Enraking där! Ja’ kunne väl fått ha’
dig i sängen i dag, tess vi ser, va’
det ska’ bli åv!»
Men gubben sitter och tänker på
vattenämbaret, som är tomt och
vedkorgen. Gumman är inte van att
knoga med de där sakerna hon. Halt
är det ute till på köpet efter tövädret
ovanpå den lilla vinterknäppen. Hon
kunde gå och fördärva sig, tung och
fet som hon är. Men han säger inte,
vad han ämnar, för då skulle det bli
ett liv.
»Skall la opp och känna på vä’ret»,
säger han och räcker sig efter den
tjocka, stickade yllevästen. »I da’
släpper vi la ut hönera, mor? — Det är
så mildt.»
»Jaa. — Men va’ ska’ du ute för?
Ja’ rår la me’ te öppna lemmen, ja »
»Det gör du la. Men ja’ sulle la ut
och si på vä’ret ett slag ja’.»
Han har nu kommit på benen och
krånglar mödosamt på sig
vadmalsrocken.
»Du, far», säger gumman och ser
på honom. — »om vi sulle ta och
slakta den svarta te söndan? — Du
behöver lite sovel i kroppen — och ho’
ä’ så gammal. Nu har’o då precis
sluta’ opp te värpa.»
»Ho kan börja igen på vårsidan,
mor, Nu ä det ju vinter.» —
»Inte! Det ä inte det! Ho ä för
gammal. Och de ä många nog ändå
te föda över vintern.»
Gubben ser besvärad ut och river
sig bak örat.
»N-ja — — vi väntar la ändå,
mor! Ja’ orkar inte me’ mer slakt nu
på en tid.»
»Nå ja, det kan la ja’ klara opp.»
»Nä—ä.»
»Jo, se det har jag då alltid tänkt
i alla fallen. Ja, har la nog åv, att
du skall gå och våndas och snyfta för
grisen, din sjåper!»
Gubben småler generad.
»Åhå, — för snyfta!» protesterar
han svagt, men att direkt motsäga
sanningen, det är han ändå inte karl till.
»Jo bevars din gamle stolle»,
skämtar gumman, »ja’ hör la del, ja’, hur
du stånkar och stönar, när det dära
gö-rat ska te!»
Han står nu i dörren, får på sig
trätofflorna och nappar till sig
vedkorgen bakom ryggen på gumman. Så
stultar han ut.
Gumman ordnar därinne med
potatisgrytan och kafifekokarn. Hon är an-
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
