Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Djurbilden i konsten. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
SVANEN. ALLEGORI ÖVER RÅDSPENSIO’NÄREN JAN DE WITTS
VERKSAMHET. OLJEMÅLNING AV JAN ASSELYN (l6lO—1652).
I museet i Amsterdam.
konsten», är något för omfattande, ty
djuren i friskulptur ha icke medtagits:
»Djurdramat», »Djurkarikatyren», »Djurstilleben»,
»Ryttaren», »Kvinnan och djuret». Under
den senare rubriken behanjllas Leda med
svanen. Författaren frågar med
vetenskapsmannens skyldighet att vara skeptisk: Ȁr
den gamla sagan om konungadotterns och
gudasvanens kärlek dikt? Vilar den på ett
verkligt förhållande?» Pja! Första frågan
är: Var Leda verkligen kungadotter?
Därom kan blott hennes moder, om hon vill, ge
rent besked. Och sedan: Var svanen gud?
Tillförlitligt folk påstår det. Att han
själv vidhöll förhållandet kan icke utgöra
bevis, ty vid dylika tillfällen påstår man vad som
helst. Viktigare är att fa veta, om ämnet
i våra dagar är opassande. Under antiken
var det rent av heligt. Jag har sett en
Ledarelief i omedelbar närhet av
vesta-lernas hus i Rom, det anständigaste stället
i hela stån. Också under renässansen var
det ej värre ansett än att en bronsrelief
av Leda med svanen smyckade
ingångsporten till kristendomens förnämsta
helgedom, Peterskyrkan, och gör det fortfarande.
Ett par av konsthistoriens allra allvarli-
gaste typer Leonardo och Michelangelo ha
båda skildrat detta ämne, den senare i
sinnlighetens högtidligaste ögonblick. Den
österrikiske konstnären Gustav Klimt är en
av de sista som målat situationen. Han lät
svanen vara svart. Härigenom är dock
kanske gränsen för det passandeöverskriden.
Jag kommer att tänka på en annan
kunglig, eller åminstone så godt som
kunglig svan i konsthistorien: Rembrandts vän
Jan Asselyns av kamplustens lidelse
väsande och hotfulla svan, som på bilden
symboliserar rådspensionären Jan de Witt,
resande sig på stranden och flaxande med
vita vingar för att försvara sitt väldiga ägg
Holland. Nyss talades om romantikens
gråtmildhet, men det finnes också en
romantik med vilda passioner, med sympati
för svarta pantrar och blodtörstiga lejon,
då de senare rytande kasta sig över
varandra eller de förra lystna men tysta, de mest
otämjbara av alla varelser, tassa fram mot
sitt byte. Så ha de målats av en
Delacroix eller en Barye, bägge kanske
djurmåleriets allra förnämligaste typer.
Klinckowström koncentrerar sitt beröm
på Bruno Liljefors, och denne är väl också
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
