Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Djurbilden i konsten. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJURBILDEN I KONSTEN
ÄNDER BLAND NÄCKROSBLAD. OLJEMÅLNING AV BRUNO
LILJEFORS. 1887. Tillhör direktör Thorsten Laurin.
otvivelaktigt ej bara Nordens utan även
hela Europas förnämligaste nu levande
djurmålare, där det naturhistoriska och det
konstnärliga uppgått i en enhet. Det är
någon, som har sagt om hans andbilder,
att »så skulle en and måla dem, om den
kunde måla», såvida nämligen det vore en
för måleri synnerligen begåvad and.
Ej minst i sina historiska baksidor —
Gustav II Adolf och Ludvig XIV — har
vår Nils Kreuger fått in något med
barocken kongenialt i sina glänsande och
väldiga hästbakdelar med krusade och
vajande svansar. En annan
djurbakdelsmå-lare är Vittore Pisano, som i sina smärta
hjortar, som vända sina egendomligt nog
vita bakdelar mot åskådaren, fått in den
tidiga förrenässansens smak för det
karak-tärsfullt gracila.
Om detta få vi säkert läsa mycket i
det stora arbete, varav det nu
föreliggande är ett brottstycke, där, som
författaren säger, han »i sammanträngd form vill
redan nu framlägga en del av de
tankar, som sysslandet med ämnet givit
upphov till». Och tankar, uppslag,
kombinationer, därav har doktor Klinckowström en
myllrande mängd. Hans hjärna måtte se
ut som en oroad myrstack eller en bikupa
om våren, ett fiskstim vid Lofoten. Även
då man ej har samma sorts synpunkt på
ämnet, även om man tycker att de rent
konstnärliga kraven på en djurmålning fått
allt för mycket stå tillbaka för de
naturhistoriska och kanske känner sig som en
katolik gör det, då han får
transsubstantia-tionsundret beskrivet och utlagt av en
Pasteur eller en Arrhenius, så kan man ej
neka, att man fått en ny blick på våra
s. k. stumma bröder, vilka pro primo ej
äro riktigt stumma och pro secundo ej
alltid riktiga bröder. De äro i alla fall
bra lika människorna — ça se månge
en-tre eux. —
Men ur skönhetssynpunkt äro de
härliga, glidande svanor, galopperande hästar,
svävande örnar, smidiga uttrar, glänsande
fasaner och ej minst svarta, smygande pantrar.
Vi sörja och frysa nästan av obehag
vid tanken på att noshörningarna eller de
frustande flodhästarna ej längre skulle flåsa
och böka bland bambuvassarna, fast bra
få av oss någonsin ha hopp om att få se
dem. Vi känna, att naturen skulle bli
39—Ord och Bild, z8:e årg.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
