Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lutherstudier. Av Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
ligger, som sagt, Luthers fruktansvärda
melankoli. Men hur vet han ej att betvinga
den med sin gudsförtröstan och rädda sin
själ undan det människoförakt, som bodde
på djupet hos humanisten, trots all vacker
tro på människonaturen och den fria viljan.
Tiden talar nu för Luther. I en
väsentligen estetiskt och intellektuellt
orienterad period som för tjugu år sedan
tilldrar sig Erasmus-typen gärna de större
sympatierna. Levertin, som ägde både
intelligens, värme och smidighet nog för att
även kunna beundra Luther och
gammalprotestantismen, höll dock särskilt på
Erasmus, såsom bl. a. hans Rydbergsessay ger
vid handen. I en handlingens och
omvälvningens tid som vår förstås och behövs
Luther bättre. »Själva hans påstådda
trånghet bringa vi nu i samband med
karaktärsdjupet och målmedvetenheten hos
honom, för båda plägar ju kraftig
koncentration vara utmärkande» (Wald. Ruin vid
Hälsingfors’ universitets reformationsfest
1917). Nu är det icke den milda,
allsidiga förståelsen utan kraften och modet
att negera som tiden har bruk för. Och
den styrkan hade Luther. Nu är det icke
heller det utsökta, det ovanliga, det
aristokratiskt avskilda, vi längta efter, utan
det enkla, allmängiltiga, för de många
tillgängliga, det, som kan samla och ena.
Luther äger det så som endast mycket få.
Ingen har bättre tolkat »det vulgära» hos
honom än schweizaren Conrad Ferdinand
Meyer:
Herr Kaiser Karl, du warst zu fein,
Den Luther fandest du gemein —
Gemein wie Lieb und Zorn und Pflicht,
Wie unsrer Kinder Angesicht,
Wie Hof und Heim, wie Salz und Brot,
Wie die Geburt und wie der Tod —
Er atmet tief in unsrer Brust,
Und du begrubst dich in Sankt Just.
Bredvid Luther ter sig mycken både
äldre och nyare fromhet förunderligt
verklighetsfrämmande, lyriskt bortkommen. Det
gäller inte bara gentemot humanistisk eller
kunglig spansk förnämhet. Det gäller också
gentemot den nyss så moderna
Franciskus-kulten. »Hos Luther är kristendomen
fullvuxen, härdad i kast med själens svåra
hemsökelser och hävdad i ett verksamt liv
midt bland världshändelserna. Med all
askes och försakelse äger i jämförelse
härmed den helige Frans en prägel av rö-
rande och tjusande barnslighet.» Det skulle
vara en besynnerlig inkonsekvens att midt
under ropet pä en mer manlig religion
överge Luther för Franciskus.
Blott några få tankar ur Söderbloms
rika och fängslande arbete har jag här
kunnat stanna vid. Men åt var och en,
som vet värdera andlig verklighet, bjuder
det en betydande hjälp till fattande av
reformationens djupaste innehåll och till
inträngande i det väldigaste själsdrama, som
den germanska världen kan uppvisa.
Författarens förtrogenhet med sin hjälte är
icke från igår — de ha följts åt sedan
årtionden tillbaka (den första på nyare
Lutherforskning grundade svenska
framställningen av den tyska reformationens
innebörd gav Söderblom redan 1893). Språket
är fullt av liv och friskhet — »denne
munk var av Gud skapad rak» är ett
exempel på lyckliga originella vändningar
— och bokens yttre skick är synnerligen
vårdat och gediget.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
