Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lutherstudier. Av Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL LIEDGREN
tungas självsvåld var i stort sett en
hälsosam reaktion mot klosterlig askes och
svärmeandlig viktighet.
Vad författaren i detta sammanhang
anför om religionens benägenhet att
markera sin upphöjdhet med ett visst
iögonenfallande väsen, ett försiktigt och dämpat
uppträdande, gäller ju även om mycket
moderna religiösa företeelser. Även
»Livstrons» anhängare ha gärna brukat utmärka
sig för en viss stillsam och blid salvelse,
inför vilken Luthers röst, tal och åthävor
måste te sig och ju verkligen även tett sig
smärtsamt profana och vårdslösa. Luther
är emellertid lika främmande för all slags
uniformering och stilisering av det kristna
livet. »En burschikos eller obligatoriskt
munter och hurtig kristendomstyp» — man
tänker på pastor Skåre i »Röda rummet»
eller en viss anglosaxisk K.F.U.M.-etikett
—- »är lika stridande mot Luthers
grundsats som en hängsjuk eller tillknäppt
religiositet. Att våga vara Guds fria barn,
däri bestod Luthers dristighet.» Det är
en ytterst intressant och givande historisk
belysning författaren här ägnar frågan om
fromhetslivets »fasonering».
Liksom humorn hos Luther i mycket
ger förklaringen till hans grovhet och
självsvåld, så hjälper oss inblicken i hans
melankoli att bättre förstå en annan av hans
mindre sympatiska sidor, ja väl den för
en senare tid mest osympatiska: hans hårda
ensidighet och trångsynthet, hans
barbariskt orättvisa dom över sådana, som
betraktade livets djupaste spörsmål
annorlunda än han. Den ruvande
beklämnin-gen, det till själssjukdom gränsande
tungsinnet berövade honom varje möjlighet att
för sitt frälsningshopp finna något som
helst fäste i vad han själv kunde prestera
av god vilja, goda gärningar och
kraftansträngningar. Författaren har för detta
förhållande en ypperligt formad bild:
»Svårmodet drog som en magnet till sig varje
grand av självgodhet och självförtröstan.»
Han måste därför som för livet kämpa för
»rättfärdiggörelsen av tron allena» :
frälsningen måste vara en ren gåva av Guds eviga
nådaval, varje annan tanke betydde för
Luther räddningslös undergång i nattsvart
förtvivlan. Därför blir han så absolut i
sina omdömen. »Han kunde icke lugnt
skärskåda de andliga tillstånden och
intressena i deras avtoningar och relativa
berättigande, utan hela tillvaron hade för
honom en enda mening: befinner sig själen
i förlåtelsens himmel eller i melankoliens
och samvetsnödens helvete?» Människans
fullständiga oförmåga, när det gäller
frälsningen, försvarar Luther därför som sin
oförytterligaste skatt mot Erasmus av
Rotterdam: »Att öppna det ringaste utrymme
åt människans frihet betydde för Luther
att öppna en dörr åt tvivel, självtillit och
ovisshetens kval . . . Det gällde för Luther
kärnan i hans tro. ’Kärleken tål allt, men
tron är som ögat, tål intet smolk’.» Det
är denna djupt personliga instinkt som gör
Luther så bitter, så hård, så orättvis och
obehärskad i striden mot humanisternas
furste, trots den tacksamhetsskuld för
mycken god lärdom, vari han kände sig stå
till honom.
Motsättningen Luther—Erasmus ägnar
författaren ett särskilt, mycket lärorikt
kapitel.1 Att Luther med alla sina
förlöpningar är den verklige frihetsmannen av
de två, det kan Söderblom icke, med all
égard för Erasmus, fördölja, lika litet som
Vilhelm Andersen i sin framställning av
den sistnämnde (i Tider og Typer av Dansk
Aands Historie) kan tillbakahålla sin
beundran för »den religiøse Helt»: Luther
bredvid »den humanistiske Tænker» :
Erasmus. Det är betecknande för teologen
Söderbloms vidhjärtenhet, att han mycket
mer senterar Erasmus’ religiösa intresse än
litteraturhistorikern Andersen. Denne
säger: »Erasmus var ingen religiøs Aand.
Man kan gaa ud fra, at hvis der ingen
Religion havde været paa hans Tid, havde
han i al Fald ikke opfundet den.» Mycket
underligt är det att iakttaga föreningen av
motsatser hos de bägge motståndarna:
Erasmus’ ovisshet och fridsamhet, tvivel
och lugn, Luthers visshet och stridslust,
förtröstan och oro. Det är vid närmare
betraktelse ej så svårt att förstå, hur dessa
motsättningar hänga ihop: Erasmus är för
oviss för att ej finna rådligast att söka
hålla frid, Luther är så bergsäker, att han
måste kämpa för seger åt sin tro, »även
om hela världen måste icke endast råka i
strid och oro, utan rentav bliva till kaos
och upplösas till intet.» »Den helige Ande
är ingen skeptiker.» Bakom hela striden
1 Luther och Erasmus. Det enda nödvändiga.
Ord och Bild 1918 sid. 289—309.
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
