Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Några bidrag till svenskfinsk teaterhistoria. Påpekade av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN
och till och med ännu längre tillbaka
seglat över till Finland, och några av dem
hade stannat där. De levde fortfarande
på rörlig fot. Teaterintresset var livligt i
de finska samhällena, där man förstod att
roa sig, amatörkonst idkades flitigt både i
seklets början och i dess midt, och i
småstadslivet var det en välkommen
omväxling, då något av de resande
teatersällskapen anlände på en skuta eller med
bond-skjuts och ställde upp sin ofta helt
primitiva seen i en danssal, en lada eller på en
vind. Utrymmet var det minsta möjliga,
bekvämligheten minimal, publikens
fordringar ytterst små, men spellistan upptog
Hamlet, Rövarbandet, Orleanska jungfrun,
Maria Stuart, Korsfararne, Stamfrun, stora
tragedier med ett ord, jämte lustspel av
Moliére, Holberg, Beaumarchais och muntra
sångspel: Kronofogdarne, Tillfället gör
tjuven och andra.
För direktörer av Sjövalls släkte var
ingenting omöjligt.
Om somrarna hände det, att sceniska
storheter från Stockholm kommo över på
korta gästbesök: Emilie Högqvist, N. V.
Almlöf, Dahlqvist, Stjernström. Även
vintertiden kunde södra Finland få behålla ett
och annat ungdomligt sällskap under
ledning av konstnärer med helt andra
fordringar på sig själva och på sin omgivning
än de som Sjövall och konsorter nöjt sig
med. 1839 kom sålunda Torsslow med sin
trupp, 1840 Pierre Deland och 1843
Fredrik Deland. »Med dessa tog en bättre
skola sin lyckliga början», skrev Topelius
långt efteråt.1
Teaterns barndoms- och oskuldstid var
nu förbi. De gamla teaterbanden under
skral ledning och med låg nivå tillhörde
snart det förgångna. Med alla sina brister
hade de likväl röjt väg för den sceniska
konsten. Skickliga teaterledare med
acceptabla trupper behöfde i själva verket ej
ångra sina finlandsresor. De kunde till
och med göra goda affärer. Ett och annat
uttryck av förargelse över den massa
pän-gar, de drogo ur landet, fann väg till
tidningarna. Exempelvis läses i en
teaterrevy i Hälsingfors Morgonblad den 19 juni
1851: »Det var med finska rubler, som
F. Deland köpte sin vackra landtegendom
1 I en artikel om »Scenens nomader i
Finland» i svenska konstnärsklubbens publikation Jul
r8ç)o.
Aludden nära Uppsala, det är med finska
rubler som E. Stjernström tänker bygga
sig ett stort magnifikt hotell i Stockholm.
Den dramatiska konstens produkter kosta
oss vackert i tull om året.»
Stjernströms hotell var intet annat än
ett luftslott, kanske skryt, liksom hans
uttryck, att han i Finland lade grunden
till sin million. Han och Fredrik Deland
tyckas i alla händelser ha varit de enda
resande direktörer, som förde större
summor ur landet.
Något gåvo dock vikingarna i utbyte.
Topelius hade 1843 uttalat sin undran över
att finnarna ej ägde en nationell teater, ej
ens en enda scenisk talang, som de kunde
kalla sin. Fyra år senare yttrade han, att
om vi blott ägde en stående seen, så skulle
uppkomsten av en inhemsk dramatik ej
tillhöra det omöjliga. Han framkastade
vid detta tillfälle fråyan, om ej något av de
goda svenska sällskapen ville fästa sig
i Finland, slå ner sina bopålar där på
allvar, exempelvis spela sex månader i
huvudstaden och kortare tider i Åbo och Viborg.
Denna idé upptogs av Stjernström, då han
1850 bildade en »stående trupp för
Finland» och på tre år till en början hytde
teatrarna i de tre nämnda städerna.
Önskemålet »en svensk trupp, som ej mera
lämnade oss eller åtminstone ej förr än den
åt sig bildat efterträdare av finska elever»,
tycktes nu vara på väg att förverkligas.
Scenkonstens mål var att uppfostra
publiken, uppodla smaken och uppamma en
inhemsk dramatik — samma mål alltså, som
Gustav III uppställt för sin nationella teater.
Topelius var en av dem, som mest
ivrigt, ihållande och målmedvetet arbetade för
denna inhemska skådeplats. Han var en
24-årig ung magister mtd brinnande
verksamhetslust och mångsidiga kulturella
intressen, då han började skriva om teatern
i den lilla tidning, han övertagit. Det
skedde i brev till fingerade adressater, till
löjtnant Leopold i Grusien och senare till
dennes syster, fröken Leopoldine på Sitka.
En på denna tid vanlig form för
tidningskåserier var »Brev till ett fruntimmer i
landsorten», en rubrik som mer och mindre
varierad återfinnes flerstädes i den svenska
pressen. Fröken på Sitka var ej den enda
unga dam, som uppvaktades med artiga
och kruserliga, lätt skämtande och mer eller
mindre spirituella meddelanden om saker
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
