- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
52

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholms musikliv. Höstsäsongen 1919. En krönika med randglosor. Av William Seymer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Willi avi S ey mer

Claire Dux.

men ~ därjämte nödgas man konstatera
att hans musik är av det
kontinentalt opersonliga slaget (Debussy, Puccini,
Strauss, Rimsky-Korsakow m. fi. med
tillsats av negersynkoper) och icke gör
intryck av något ärligt menat. Som en blomma
från asfalten i den nya kulturens, i
skyskrapornas land, som ett musikaliskt skämt må
denna musik betraktas och bedömas
därefter. Starkare verkade Ch. Martin
Loeff-lers orkesterpoem »Tintagiles Tod» efter
Maeterlincks marionettspel. Här har
germansk formsäkerhet (komponisten är född
i Elsass, nu bosatt i Boston U. S. A.)
ingått en öm förening med gallisk harmonik
och ernått åsyftat resultat. Musiken
verkar dessutom ärligt känd och är icke
teaternarrspel.

Största intresset tilldrog sig likvisst
Ture Rangströms nya symfoni i d-moll
(n:o 2) betitlad »Mitt land».
Fosterlandskärlek och sinne för naturens latenta
stämningar diktera denna musik. Hur skola
pennfäktarens snirklar kunna
tillnärmelsevis återge de intryck, som verket
medförde? Man satt där trollbunden, jublade,
kämpade och led med musiken, lät sig
viljelöst föras in i den svenska
sommarnattens mystik med skogens orgelbrus och
havets vaggsång, — säven susar och täljer
om de evigt unga, evigt dåraktiga
drömmar, som dväljas inom oss så länge vi
ännu äga ett hjärta, som få ton och fast
gestalt, kristalliseras ut i nattens blånad

och daggens guldfall, som ständigt ropa . . .
ett eko svarar gäckande, — och allt dör
i naturens stora milda famntag. — Så blev
intrycket av andra satsen. — Den första
satsens kraftfulla, genialt funna huvudtema
stod som exponent för den svenska
manstypen, kontrasten bildade det innerligt
folkliga sångtemat, som kanske ville tolka den
svenska kvinnans blonda, blida väsen.
»Sagan» betitlas första satsen, »Skogen,
vågen, sommarnatten» den andra. Här
förenas på ett förträffligt sätt den långsamma
satsen med Scherzot. Sista satsen,
»Drömmen», är en utopi, en förhoppning att den
svenska dådkraften och det svenska
ungdomsmodet alltjämt måtte bo inom oss och
aldrig svika. Dess första, trotsigt
sammanbitna tema äger stålkärvt klingande
rytmer, och efter en hård kampscen, där
vapen klirra och kämparop höjas, bryter ett
stolt tema fram, i vars mäktigt
hymnar-tade strofer satsen och symfonien får sin
avslutning. Symfonien är till motsats mot
systern i Ciss-moll polyfon och utförligt
tematiskt genomarbetad, den tyder på att
Ture Rangström marscherar framåt säkert
och målmedvetet. — För introducerandet
av dessa nyheter stod Georg Schneevoigt,
och hans temperamentsfulla, ständigt lika
intresserade tolkning måste vi vara stor
tack skyldiga.

Som gästdirigenter ha fungerat Wilhelm
Stenhammar, Ivar Hellman och Ture
Rangström. Den förre tolkade med känd
skicklighet och förfinad smak bl. a. Mozart,
Schubert, Sibelius och Berwald men förde
därjämte fram en svensk orkesternovitet,
»Tre fantasistycken», av den unge Hilding
Rosenberg. Om än här och var kunde spåras
inflytande från Sibelius och nyfransmännen,
tyda styckena på rik naturkänsla och
förmåga att tänka orkestralt. Och framför
allt — här vibrerar ett ungdomligt
temperament, bäst demonstrerat i den urfriska,
käckt ariasjungande »Morgonen». D:r
Stenhammar lät dessutom höra sig som pianist
i sin egen Pianokonsert d-moll, härlig, stark
musik, som borde förekomma oftare. —
Ivar Hellman är ledare för Norrköpings
Orkesterförening och en musiker av
djupare snitt än man är van att höra. Om
han icke helt förmådde intränga i den
Brahmska musans djupaste regioner (c-moll
symfonin), kunde han likvisst ge fullgoda
och övertygande bevis för sin dirigentbe-

52

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free