Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Karlfeldtsstudie. Av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Karlfeldtsstudie
Av Gösta Åttorp s
ET SOM fyller Karlfeldts
vers i Vildmarks- och
Kärleksvisor är dikter om hembygdens
natur och människor, små
stämningsbilder och vårlig och drömmande
kärlekslyrik. Vad han alldeles tycks sakna,
är intellektuell lidelse, allt som tyder på
en tänkare och grubblare.
Så följdes då debutboken av Fridolins
visor och andra dikter. Vildmarks- och
Kärleksvisor hade varit ungdomsårens bok,
lärlingsarbetet, nu börja nya, sköna strängar
ljuda, nu börja »stormen och lidelsen
sjunga».
Karlfeldt förhåller sig väl till Fridolin
som Bellman till Fredman. Det ligger i
sakens natur, att ingen av dessa båda
skalder kunnat skapa en gestalt, som var
alltför olik honom själv, som han ej gett
kött av sitt kött och blod av sitt blod.
Varken Bellman eller Karlfeldt har
någonting av tankens djupsinne eller någon
förmåga av psykologisk analys. Men båda
ha ett intuitionens, ett fantasiens
underbara djupsinne, genom båda — och mest
då naturligtvis genom Karlfeldt — talar
blodets röst som aldrig annars i svensk dikt.
Vi ha i hela vår litteratur ingen mera
nationell, mera svensk-germansk figur än
denne Fridolin, där han under höstens
tunga skyar vandrar på gamla stigar i
gamla skogar, talande höga och hädiska
och kostliga ord, sjungande sorgesånger
och druckna visor. Han är svenskhetens
inkarnation; allt som upp från hedenhös
gett släktet väsen och klangfärg finns samlat
och koncentrerat hos honom, och strängar
som tona djupt i vårt bröst spelar han
på som på en gammal violin. Det som
fyller hans vers är livsjubel och dold sorg
och den blandning av båda, som kallas
humor, och som hos Fridolin djupnar till
en nästan extatisk yra, det är ljusa
sommarnätters vemod och mörka höstars dimma
och ångest, det är den helgens och hög-
tidens brusande fest, som skall döda
mörkret och den gråa och fattiga vardagen.
Mest sig själv är kanske Fridolin, då han
prisar den gyllene hösten, mognandets tid,
dagarna då luften är som kylslaget vin och
ungdomen och dårskapen dansa som
brokiga fjärilar framför hans fot, tiden som
står midt emellan liv och död, den rikaste
och fullaste och mest tragiska av alla tider.
När man talat om vilka skalder
Karlfeldt varit mest påverkad av, har man
alltid nämnt Fröding; Böök anser, att
också Bååth spelat en viss roll för hans
utveckling. Jag undrar nu, om man kan
tala om någon som helst påverkan från
Bååth. Av Fröding har Karlfeldt
naturligtvis lärt sig mycket, men vilken modern
svensk diktare har icke gjort det, och
vilken förlust för svensk poesi skulle det
ej vara, om Frödings landvinningar
lämnades obeaktade. Beträffande Karlfeldt är
det väl för övrigt nästan en hädelse att
tala om litterär påverkan.
Jämför man Vildmarks- och
Kärleksvisor med Fridolins visor, är det bland
annat två saker man genast fäster sig vid:
hur Karlfeldt måste ha kämpat för sin
form, och hur framgångsrik den kampen
varit. — Läser man Vildmarks- och
Kärleksvisor, sedan man väl är förtrogen med
Fridolins poesi, blir väl resultatet i de allra
flesta fall en ytterlig besvikelse. Det
fordras faktiskt ett ganska ingående studium
för att se, vilka rika löften den boken gav,
man frestas nästan att säga: mellan raderna.
Lika typiskt som det är, att
inledningsdikten till Vildmarks- och Kärleksvisor
heter »Fäderna», lika typiskt är det, att
den första dikten i Fridolins visor heter
»Rimsmeden». Diktarna bruka väl i
allmänhet framställa sig som sångare, men
Karlfeldt kunde svårligen ha gjort en bättre
liknelse, än då han kallade sig smed.
Smeden, som av sitt hårdarbetade material
skapar kostliga smiden, hur liknar han icke
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
