Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Almqvist som resenär och diktare. Av Ester Brusewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist som resenär och diktare
det verkliga underlaget finnes bevarat i
brev och reseanteckningar, och då jag
bland dessa ej behandlat sådana, som
förut uppmärksammats, är min
undersökning naturligtvis på intet sätt
fullständig, men en klar utvecklingslinje har
jag dock tyckt mig skönja.
Diktaren börjar i Amorina och
Hermitaget med ett romantiskt omskapande
av hembygdens natur i syfte att få den
bakgrund för händelserna, som passar
honom bäst. Vid skildringarna av trakten
kring Jaktslottet har han intresse för
landskapet självt. Det är bergslagsnaturen
som kommit honom att se verkligheten
och väckt hans intresse för att skildra
den, men det är till Nerike, till
övergångslandskapet mellan mellansvensk
herrgårdsbygd och bruksbygd, som han
förlägger Jaktslottet, då han i själva verket
aldrig förstod det »götiska» landskapets
skönhet. I Baron Julius K* når han fram
till en genomförd realistisk
reseskildringskonst i samband med att hans egna resor
alltmer bli studieresor, om också studierna
ännu ofta gjordes oavsiktligt. Man har
från denna tid endast brev som
jämförelsematerial kvar; troligen har diktaren ej
fört några anteckningar under resorna
omkring början av 1830-talet.
I fråga om såväl Baron Julius K*
som Drottningens juvelsmycke har
verklighetsstoffet fullständigt inarbetats i
dikten, så att dikt och verklighet bilda ett
harmoniskt helt: landskapet är den
naturliga ramen kring händelserna i Baron
Julius K*, skildringen av naturens eget
liv kommer Tintomara att utveckla hela
sitt väsens egenart; en verklig händelse,
som ett ögonblick skrämt diktaren, flyttas
in i dikten och får en avgörande
betydelse — händelsen vid Lassåna bro.
Någon barlast finner man knappt.
För sina senare stora romaner har
Almqvist gjort noggrannare
verklighetsstudier, han är därför där en säkrare och
mera strängt realistisk tecknare av natur
och folkliv. Men man finner, att
verkligheten ibland trängt sig in i dikten
och sprängt dess ram. Mycket material1
föres in utan att alis bearbetas: det
vimlar av personer och i synnerhet av
detaljerade upplysningar, som visa, att
författaren har utomordentligt väl reda
på sig, men som äro ganska överflödiga.
Hela sidor kunde strykas, utan att
romanerna skulle lida. Det litet omständliga
sätt att berätta, som diktaren så
utmärkt användt i Baron Julius K* och
som passar tant Eleonora så bra, har
i 1840-talets romaner utvecklats till en
pratsamhet, som ofta blir långrandig.
Detta sammanhänger naturligtvis med
att Almqvist vid denna tid ofta
fabriksmässigt producerade för att förtjäna.
Både Amalia Hillner och Tre fruar i
Småland höja sig visserligen högt över
hans verkliga fabriksalster, men den
arbetsmetod han i dem använder och som
man kommer på spåren vid en jämförelse
mellan reseanteckningarna och Amalia
Hillner har redan i dessa romaner ibland
fört honom utom diktens område.
Innan ännu Almqvists alstring tagit
skada genom arbete för brödet, skapade
han emellertid de verk, där hans
realistiska skildringskonst står högst:
Folkskrifterna. Genom dessa framstår klarast
den betydelse verklighetsstudierna hade
för hans konstnärsskap. Verklighet och
dikt ligga varandra så nära som
möjligt — ifråga om Kapellet har
man-genom ett resebrev tillfälle till att göra
en jämförelse —, hela hans material är
egentligen taget direkt ur verkliga livet,,
men en konstnär har format det.
I de flesta Folkskrifterna skildrar
Almqvist sin hembygd. Då han
diktade ungdomsverken, var den honom-
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
