Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Almqvist som resenär och diktare. Av Ester Brusewitz - Vår Gud är höga vinternätters Gud. Av Jacob Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester Brusewitz
alltför fattig och alltför nära, genom en
romantisering flyttar han den bort ur
verklighetens grådager. Först efter att
ha lärt sig se främmande trakter
upptäcker han också sin hembygd. Genom
den upptäckten når hans konstnärsskap
sin fulländning. I Grimstahamns
nybygge framställer han den svenska
fattigdomens betydelse i levande gestalt. Ett
par strålar från den sjunkande solen, som
kasta skimmer över en grå stuga i en mager
skogsbacke vid Mälarstranden, där ett par
unga människor nyss begynt sitt
dagsverke för livet — det är den uppsvenska
naturen i sin karghet, det uppsvenska
folket, oövervinneligt i den mån det
tar sin fattigdom som en »hemgift av
naturen ».
VÅR GUD ÄR HÖGA VINTERNÄTTERS GUD
Av JACOB TEGENGREN
Vi blev du, Gud, oss barn av frostig nord
den stränge Gud, som vi med bävan nalkas,
den Gud, som lagens hårda gissel svingar
och oss med klangen av sin vredes röst
på knä i skräck och syndaångest tvingar?
Var är den Gud, vars ömhet kunde lösa
den frusna glädjen i vårt sjuka bröst
och bjuda oss ur friska källor ösa
den hälsodryck, vår längtan eftertrår,
— den Gud, vars namn är sol och evig vår,
den milde Gud, inför vars milda ögon
det sorgsna hjärtats feberflamma svalkas,
och nyfödt hopp får hymnens starka vingar?
Han finns ej här! Hans rike fjärran är.
Vi äro barn av ruelse och ånger,
av hemsjukt ve och bitter själanöd,
och aldrig slår i starka jubelsånger
i blomning ut vårt hjärtas gömda glöd.
Vår Gud är höga vinternätters Gud.
I stelnad ro ur döda rymders blånad,
där norrskensflamman skarp och isblek slår,
hans stjärneögon möta, stränga, frusna,
vår solskenshunger och vår ömhetstrånad.
Han fjärran är, så fjärran som den vår,
som över vita vidder sent skall ljusna.
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
