Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1920. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
George Baklanoff som
S c ar p i a i Tosca.
spirituell och temperamentsfull tolk för de
introducerade franska noviteterna. Av
orkesterverken vid den första konserten stod
César Francks intensivt djupa, själsfina
Symfoni d-moll som ett vackert och
kraftfullt bevis för att fransk musik och fransk
anda är något mer än enbart spiritualitet,
raffinemang, excentricitet. Piernés suite
»Ramuntcho» tilltalade genom sydländsk
kolorit, pikant rytmik och briljant
instrumentering, Rabauds »Procession nocturne»
höll sig till tyska förebilder —■ f. ö. ett
stämningsfullt stycke — medan åter Dukas
välkända, kvicka »L’apprenti sorcier»
förenade germansk formkänsla med gallisk
esprit. Konserten numro två upptog
Al-beric Magnards Symfoni n:o 3 som
huvudnummer. Magnard hörde till Francks
elever och blev i början av kriget fusiljerad
av tyskarna. De mortuis nil nisi bene i
ali aktning, nog verkade denna symfoni
mycket lärd, mycket gråmelerad och utsökt
tråkig. Att den är en allvarlig musikers
verk och bjuder på rätt fängslande detaljer
kan icke ändra helhetsomdömet. Så mycket
klarare lyste då César Francks tondikt
»Le chausseur maudit» och Debussys förut
i Stockholm uppförda »Nocturnes». Det
yngre Frankrike representerades vid denna
konsert av Ravel, ur vars förtjusande,
egenartade suite »Ma mère 1’Oye» tre satser
framfördes. Skada att man icke fick höra
verket i sin helhet! Programmets
postludium — Chabriers Espana-Rapsodi — kunde
saklöst ha utelämnats, den förde trots pikant
instrumentering tanken till kafémusik och
bildade icke en värdig avslutning på dessa
intressanta konserter. — Av övriga
gästdirigenter må framhållas Arthur Nikisch, som
vid tvenne konserter med rätt vanligt program
demonstrerade sina välkända egenskaper,
samt våra egna Wilhelm Stenhammar och
Ture Rangström, — den förre bl. a.
introducerande en tilltalande stråksuit
»Intermezzi goldoniani» av italienaren Bossi, den
senare som tolk för sin egen andra
symfoni och Sindings storvulna d-moll symfoni.
Georg Schneevoigt slog ett slag för
Mahler, vars andra och tredje symfonier
under hans temperamentsfulla och förstående
ledning fingo sin rätta gestaltning. Medan
»tvåan» i sin fruktansvärda längd och
enformiga religiositet verkade tröttande ägde
den tredje— »Ein Sommermorgentraum» —
med sina naturmålande och poesifyllda
detaljer onekligen tilltalande poänger. — Av
övriga nyheter fäste man sig vid fransmannen
Chaussons och ungraren Dohnanyis nu för
första gången spelade symfonier, samt Oskar
Lindbergs vackert tänkta, till hembygden
riktade tondikt »Från de stora skogarne».
Solisterna ha varit mänga och berömda.
Som en tekniskt driven personlig ogh
kraftfull pianist i Rachmaninoffs stil visade sig
Alexander Siloti, medan violinisterna
Huber-man och Schmuller hörde till de många
violinister, som kunna spela violin perfekt
utan att därför göra något personligt
intryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
