Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
stroferna varit svaga; man saknar dem inte
mindre för den skull. Någon större
konstnärlig njutning skänker ju boken ej heller
i sitt nuvarande skick; den borde då i
stället fått framträda i den form, som bäst
passat dess egenskap av litteraturhistoriskt
dokument. Troligen har dock utgivaren
ej varit i tillfälle att ändra något
härutinnan; det antydes nämligen i förordet, att
Heidenstam själv förklarligt nog velat se
så litet som möjligt i tryck av dessa sina
omogna första försök.
När det gäller en konstnär av
Heidenstams mått, får man emellertid hälsa varje
bidrag till hans utvecklingshistoria med
glädje. Och ett dylikt av visst intresse
måste dock »Fore Vallfart och
vandringsår» sägas vara, även om dess betydelse ej
är alltför stor.
Den kunnige och aktade utgivaren av
»Före Vallfart och vandringsår», dr.
Ruben G:son Berg, har länge och ingående
sysslat med andras diktning; med sin
diktsamling September framträder han nu för
första gången under eget namn som
självständig konstnär.
Bokens tyngdpunkt ligger tvivelsutan i
ett antal små osmyckade centrallyriska
dikter, där särskilt avståndets och glömskans
vemod får uttryck, vilka ofta äro både äkta
och fina och stundom höja sig till verklig
poesi. För att skriva t. ex. den lilla
dikten »Skilda» fordras mer än bara litterär
kultur:
Jag längtade nyss att fa höra din röst,
men den avoga rymden teg.
Jag hörde blott rytmen djupt i mitt bröst.
Det lät som långsamma steg.
Det var en dag, som gick. som förgick
med en sörjandes långsamma sieg.
Ej förnam jag din stämma? ej såg jag din blick,
och rymden teg.
Men det skenbart enkla är det svåraste
av allt i lyrikens svåra konst. När
skalden snidar dylika smådikter, får han inte
för ett ögonblick darra på handen; här
kommer ingen grann och bestickande form
till hjälp för att dölja en fog i
tankegången eller ett oäkta ord. Ofta är det ej
heller som Ruben G:son Berg lyckas
besegra alla vanskligheter så helt som i de
citerade åtta raderna. Ibland är det bara
en enstaka vändning som fördärvar en i
övrigt god dikt (t. ex. slutraden i
»Månskensnatt på havet»), ibland åter räcker
formen inte alis till för att uttrycka
tanken (t. ex. den vackert tänkta, men ytterst
valhändt formade »En telning»).
Författarens sympatiska böjelse för koncentration
och försynta ord går nästan i regel alltför
långt, så att dikterna verka ofullgångna
och förkrympta. Det är lika lätt att se,
att Goethe och Heidenstam varit hans
förebilder, som att han, helt naturligt, på intet
sätt nått dem. Men ingenting är heller
sällsyntare än deras gåva att få tystnaden
kring orden att tala, så att anslaget i en
dylik liten dikt klingar ut i en stor rymd
av högtidlig stillhet och kontemplativ ro.
De större dikterna i samlingen lämna
läsaren betydligt mer likgiltig. Ett stort
antal utgöres av det slags naturskildringar
utan djupare mening, varav de flesta
versböcker överflöda. Man märker också litet
för väl författarens stora beläsenhet; och
när han någon gång skapar nya ord, blir
resultatet knappast lyckligt (»för millionte
gången», »isfjätterlagt» etc.). De
tillfällighetsdikter, som avsluta boken, borde givet
ha uteslutits. För att härröra från en
framstående litteraturkännare äro de förvånande
banala och okonstnärliga.
I Hj. Lundgrens Kamé och medaljong
hör man föga av vår egen tids hesa och
lidelsefulla röst; här återljuder ständigt det
spröda ekot av en gången epok: rococon.
Lundgren har uppenbarligen levat sig
intensivt in i dess stämning och anda. Det är
egentligen blott då han rör sig på gustaviansk
mark som det kommer en fläkt av poesi
över hans strofer. Då kan han åstadkomma
en så pass välformad dikt som »Siesta i
Drottningholms park»:
Kinas små klockor klinga
lustigt i vindens sus,
sommar och sol de ringa
rundt kring det svängda hus.
Sirligt därborta svinga
paren på gångens grus.
Sorgerna synas inga
här, långt från lartn och brus.
Soligt i dröm monarken
småler mot dansens rund,
tyst vid sin bok på marken.
Sval är den gröna lund;
sommar är hela parken.
Lyckliga, korta stund!
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
