Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
Men den rena pastichens poetiska värde
är oftast starkt begränsat; det ligger
nästan alltid något artificiellt över den, det
är inte livets puls som rör sig i dess
rytmer. Så också här. Detta drag av
förkonstling och torka kommer ändå
tydligare fram i de dikter, som avse att spegla
det levande nuet. Delvis beror det
givetvis på att stilen och ordvalet alltjämt äro
lika ålderdomliga och renodlat litterära,
men den förnämsta orsaken är dock, att
skalden reagerar så svagt och blekt mot
tillvaron. Han lever som under en
glasklocka, fylld med biblioteksluft. De
partier av boken, där han försöker fånga
något omedelbart upplevat — t. ex. det som
bär överskriften »På barndomsstigar» —
måste betecknas som direkt dåliga. Det
är farligt för en lyriker att syssla för
uteslutande med böcker; hans dikt råkar då
ofta bli bara litteratur och ingenting annat.
Vindros är skriven av en typisk
yrkesförfattare — det är på en gång dess styrka
och dess svaghet. Sigfrid Siwertz kan
sitt yrke som få andra pennans män i
Sverige. Den formens utomordentliga
smidighet och säkerhet, som utmärker hans
prosa, sviker honom ej heller då han
tillgriper versen som uttrycksmedel. Man får
leta efter en rad i hans bok, vilken ej är
formellt fläckfri. Den även som tanke
beundransvärdt klara och säkert gestaltade
dikten .»Galene» kan tjäna till mönster i
detta hänseende:
Nu svävar skeppet som en luftig syn
på silverblanka liavets jättespegel
så sällsamt tyngdlöst buret under skyn
av vita segel.
Odyssevs vrider sig i skeppets stäv
och hör sireners sång, fast allt är stilla. — — —
Kan intet slita denna glitterväv
av lögn och villa?
Dock se, nu falnar plötsligt dagens brand,
i ängsligt halvljus allt med bävan vilar.
Vindjätten spejar över jordens rand
och sår ur molnets säck med hotfull hand
nattmörka ilar.
■O dunkle Boreas, vår viljas vän!
Till rors Odyssevs på ett hav för män!
För att få ett begrepp om hur lydigt
formen följer innehållet i hans dikter kan
man härmed jämföra de kärva tongångarna
i »Det seglande bålet» med dess klang av
fornnordiska stridslurar eller de lätta,
dansande rytmerna i »Visa till Vår Herre».
Där en vinter snögat
blommar snart en vår.
Med en skalk i ögat
dansa livets år.
Än när videt viskar
dovt kring färjarns slup,
löjets silverfiskar
slå ur dödens djup.
Denna ovanliga formella mångsidighet
är dock knappast en odelad fördel; den
ger tvivelsutan samlingens dikter ett visst
opersonligt drag. Ej så som skulle
Si-wertzs form vara osjälvständig.
»Odekyrkan» med dess starkt Heidenstamska
tonfall står som ett ensamt undantag. Men
det är svårt, för att inte säga omöjligt, att
i hans formgivnings förvirrande rika
facettering urskilja det centrala, det utpräglat
personliga särdraget.
Det samma gäller i viss mån om
dikternas tanke- och känsloinnehåll. Den
klara morgonsvalkan över »Gläntan», den
överströmmande känslan av livets storhet
och rikedom i »Sånger vid Atlanten»,
hemlöshetens förtvivlan i »Vid fjällsjön», den
halvt vemodiga, halvt förtröstansfulla
resignationen i »Dagboksblad» — allt är
vackert uppfattat och förträffligt återgivet.
Men ändå vill det inte riktigt foga sig
samman till en bild av en hel och levande
människa. Det är som om skalden stode
litet på sidan om sig själv och en smula
för medvetet iakttoge det som tilldrar sig i
hans själ. Allting faller sönder i stämningar.
Och när som i »Morgon» ett mer
viljepräglat tonfall klingar igenom, förefaller även
det på sätt och vis att vara endast en
övergående stämning, framkallad av ett yttre
intryck. Skalden glömmer allt för lätt, att Apollo
ej bara var lyrans gud, utan också bågens.
Men även om »Vindros» mera är en
följd vackra, delvis t. o. m.
utomordentligt vackra dikter än det helgjutna uttryck
för en personlighet, som en diktsamling
helst bör vara, måste den utan tvekan
betecknas som en av fjorårets allra bästa
böcker. Den rymmer knappt en enda
mindervärdig dikt, kanske med undantag för
de något oklara och väl ordrika
minnessångerna över Shakespeare och Strindberg.
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
