Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En Jenny Lind-studie. Av Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotten Dahlgren
att alltid träffa det rätta, att säga det med få
ord, enkelt och naturligt. Aldrig har ett
kvinnligt väsen slagit så an på mig. — Diese
Lieder werden immer in meiner Seele klingen!
Låt oss härtill lägga Mendelssohns
ofta citerade ord, vilka tjänat till motto
för mer än en Jenny Lind skildring och
som skulle kunna inristas på foten till
hennes minnesstod:
Jenny Lind är den största konstnärinna
som någonsin funnits och den största jag
känner.
Sådana ord av sådana auktoriteter
sätta mästerskapsstämpeln på den de
gälla. I alltjämt stegrad grad, endast
varierande, beroende pä vilken sida av
sångerskans konstutövning som kommer
under behandling, kan man säga att de
här anförda omdömena utgöra temat i
de hymner som höjts till den svenska
näktergalens lov. Ända till övermättnad
ha det därigenom från hela världspressen
hopsamlade materialet av »Lindiana»
begagnats av biograferna.
En samklang, om än aldrig så
harmonisk, då den uteslutande är stämd i
en ton slutar med att verka tröttande,
och jag tänker mig att detta skulle
vara fallet t. o. m. i fråga om sfärernas
harmonier, om ej däri förnummes jublet
eller klagandet av en mänsklig stämma.
Så ha vissa moderna skildrare låtit
sig angeläget vara att hopa så mycket
blommor pä den stackars Jennys väg,
att det är fara värdt att hennes verkliga
jag därunder förkväves. I de rökoffer
som därvid tändts, och vilkas flammor
stiga högt över molnen, ha de för oss
så kära dragen av en visserligen
guds-benådad men helt jordisk kvinna nästan
utplånats. En ängels, icke en dödligs
bild skulle frammanas, och vid
änglavingar får ju ej låda minsta fläck.
Nej, Jenny Lind har helt visst icke
varit någon ängel. Eller för att
komma sanningen närmare, inom henne har
T
nog en ljusets ängel och en mörkrets
stridt om herraväldet. Vad hon gav i
sin sång, det som Clara Schumann sade
evigt skulle klinga i hennes själ, det var
den ljusa; vad hon oegennyttigt med
kunglig frikostighet offrade på
människokärlekens altare; hennes djupa
religiositet, vilken sedan hon avsvurit scenen
tog sig ett så sublimt uttryck i hennes
oratoriesång; troheten mot hennes
renhetsideal, hennes vänfasthet,
fosterlandskärlek, de egenskaper som moraliskt och
rent borgerligt sett fylla oss med
aktning och beundran för människan, allt
detta var utslag av de ljusa makternas
spel inom Jennys bröst.
Men skulle väl hon bland alla sina
gelikar undgått att erfara detta
»himmel-hoch jauchzend zum Tode betrübt» som
följer med konstnärsblodet och alla
därav beroende mellan godt och ondt
balanserande stämningar? Man behöver blott
läsa hennes egna brev och hennes
närmare vänners, ställda till eller
handlande om henne, och det som där öppet
eller blott antydningsvis uttalas, för att
förstå att det även fanns mörka
skuggningar hos ett väsen, som
Lind-entusiasterna velat göra till inkarnationen av
den fullkomliga harmonien.
Kanske vi, som till åren stå den
generation närmast som upplevat Jenny Lind,
förstå dessa hennes karaktärsmotsatser
bättre än ett yngre släkte. Vi ha på
våra gamlas ansikten bevittnat detta
uppklarnande vid nämnandet av tjuserskans
namn, varom den nyss citerade dikten
talar, men vi ha också av dem som
varit initierade i den stora sångerskans
privatförhållanden erfarit för mycket om
avigsidorna hos denna rikt utrustade
natur för att vi skulle låta oss bländas
av de alltför kraftiga ljusmålningarna.
Jennys eget liv, liksom
sammanlevnaden med andra, var långt ifrån att likna
vid en fridfull seglats på en stilla sjö.
8~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
