Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En Jenny Lind-studie. Av Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Jenny Lind-studie
Det var ofta storm på hav, och hennes
nyckfulla, ojämna, passionerade lynnes
svallvågor gingo då höga. Hon ägde
geniets hela oberäknelighet och svävande
mellan ytterligheter. Än högt över
molnen i överjordisk extas, än dragen
ner i avgrunden av missmod och tvivel.
Under den sistnämnda
sinnesförfattningen stötte hon människor, ja sina bästa
vänner ifrån sig, hänsynslöst, brutalt,
misströstande om och förnekande allt,
vänskap, kärlek, sina gåvor, sin kallelse,
ja för sin stora heliga konst ville hon
under sådana stunder ej ge en vitten.
Om man alltså söker följa det mellan
ljus och skugga skiftande färgspel, som
Jenny Linds själsliv erbjuder såsom vi
förstå det, händer det väl att
helgonglorian bleknar men att de mänskliga
dragen framträda desto klarare. Har
gestalten därigenom förlorat i skönhet?
Är den mindre värd bokstavligt och
figurligt att ställas på en piedestal? Jag
tror att vi kunna säga tvärtom. —
En liten gosse frågade mig en gång,
i det han fäste på mig sin troskyldigt
forskande barnablick: »Har tant sett en
ängel?» — Jag minns att det var med
en förödmjukande känsla av min egen
jordbundenhet jag måste svara att jag
aldrig sett någon sådan.
Ack, änglaväsendena finnas nog
endast till i den barnsliga fantasien, liksom
helgonens äro att söka i templens
sank-tuarier. En Jenny Lind-gestalt vilja vi
se som en verklighetsbild, i jordisk
klädnad men förkroppsligande denna
människosjälens trånad mot det eviga bortom
jordelivet, för vilken hennes inspirerade
sång var ett uttryck. Bland de mest
strålande konstellationerna på konstens
himmel kommer Jenny Lind alltid att
räknas, icke en meteor med ett sken
som bländar och förgår utan en stjärna
med evighetsglans.
Så synes det mig, att det är ur syn-
punkten snillet som en faktor
betvingande tid och rum Jenny Linds-problemet
bör betraktas, ja även inför spörsmålet
hur vår kritiskt-spekulativa och skeptiska
tidsålder, med konstideal, smakriktning,
världsåskådning allt så olikt det gångna
seklets, skulle ställt sig till företeelsen.
Jenny Lind var ju helt ett barn av
sin tid, liksom hon var ett barn av sitt
land, utrustad med så typiskt nordiska
drag, att en Jenny Lind född under
söderns himmel omöjligt kan tänkas.
I sitt arbete till Jenny Linds
hundraårsdag har Tobias Norlind på ett
intressant sätt framställt sångerskans
samhörighet med romantiken, den för tiden
betecknande riktningen med sin lyriska
grundstämning, vilken inom musiken fått
sin form i Schuberts och Schumanns
romanser, och vi kunna tillägga i Geijers,
Lindblads och Josephsons sånger. Man
behöver blott låta Jenny Linds
repertoar, så välbekant tack vare den rika
litteratur i ämnet som under de senare
åren uppstått, passera revy, för att
instämma i denna uppfattning. Det är
endast mot författarens betonande, att
tidsramen nödvändigt måste tas i
betraktande vid bedömandet av sångerskans
betydelse och att hon lösryckt ur
densamma ej skulle kommit till sin fulla
utveckling, man är frestad att reservera
sig- Ja8 tror att evighetsgnistan i
hennes konst måste verkat tändande i
vilken tid hon än levat och väckt till liv
samma eld inom henne själv. Men dessa
om höra ju till de ofruktbara
spekulationerna, som aldrig på ett tillfredsställande
sätt kunna lösas.
Från Jenny Linds triumftåg i Nya
världen har man följande skildring.
Jenny Lind befann sig i ett lysande
sällskap samlat till hennes ära i en ståtlig
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
