Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henrik Schück. 1855—1920. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sylwan
den gustavianska tiden har han av
gammalt varit förtrogen, Bellman och
Kellgren hava städse varit honom kära, men
med frihetstiden har han annars ej
sysslat så mycket. Hela det andra band av
Huvuddragen, som omfattar de båda
nämnda perioderna, har emellertid blivit
verkets yppersta med sin förträffliga
kulturhistoriska översikt och sitt galleri
av porträtter, bland vilka Linné,
mästerligt tecknad, är den centrala gestalten.1
Schück har sin andel även i tredje
bandet, där han utom inledningen
skrivit kapitlet om Atterbom, varmt och
vackert, med en sympati, som går så
långt att han finner t. o. m. satiren mot
liberalismen i Lycksalighetens ö
»dräpande och rolig». Denna sympati för
nyromantikern synes någon måhända
överraskande. Upphovet kan möjligen
ligga i den reaktion mot den akademiska
historieskrivningen, som kom på
åttitalet — realismen var ju trots allt mer
befryndad med romantiken än med
klassicismen —, men förklaringen ligger också
uti personliga orsaker. Det är
sagoberättaren Atterbom Schück tecknar, och
för sagan har han alltid haft varm
kärlek. Han har ej blott mycket sysslat
med dess historia, utan ock själv
återberättat våra »Medeltidssagor».
Schück har mer än en gång fått höra
att han ej är estetiker. Det är blott en
halv sanning; för estetiska teorier har
han visserligen ej intresse, och det tyckes
stundom som om han försmår den litterära
och psykologiska analysen. Det är klart
att de yttre Shakspere-problemen
intressera honom mer än de inre;
ingalunda bör det åläggas var och en, som
skildrar den store britten, att skriva
sonetternas roman, meti nog skulle man
1 Blott Gyllenborg synes mig något barskt
behandlad; är det tillfälligt eller avsiktligt att
odet över själens styrka ej ens är nämnt?
velat höra mera om hans uppfattning
av t. ex. Hamlet.
Man blir här frestad tro att Schück
med flit hållit tillbaka sin tolkning. Om
allt yttre kring diktverket ger han
läsaren fullt besked, så ock om dess källor,
byggnad och andra förutsättningar, men
ju närmare han kommer den poetiska
och mänskliga innebörden, dess
fåordigare blir han. Det är som om han
ansåge, att denna är en subjektiv sak, som
varje läsare på egen hand får efter sin
förmåga och läggning taga ut och om
möjligt tillägna sig. Vetenskapsmannen
stannar utanför denna uppgift, som han
ej kan lösa med faktiska metoder.
Schück vill känna marken under
fötterna, vill vara i stånd att raskt draga
upp konturerna av en karaktär, uti klara,
fasta och tydliga linjer. Han vill hava
fram människan, och han förstår
ypperligt den konsten, men de komplicerade
andarna och de individuella
själsproblemen skjuter han ifrån sig. Helst vill
han se en diktare såsom representant för
en stor tidsströmning eller sitt folk;
även individen skall infogas uti det
stora kulturhistoriska sammanhanget.
Schück är bäst till mods och når högst,
då han i personligheten återfinner och
kan framhålla någon sida av det svenska
kynnet — såsom i Engelbrekt, Olaus
Petri, Stiernhielm, Rudbeck, Linné. Det
är handlingens män snarare än poeterna.
I den nya Shakspere-monografien
finns det ett ställe, som starkt belyser
Schücks litterära smak. Det lyder:
Den nationella engelska poesien har
däremot alltid spirat upp ur realismens mark, och alla
de stora engelska skalder, vilkas rykte stått sig
genom sekler, hava varit realister — Chaucer,
Shakspere, Swift, Scott och Thackeray. Och
även Bunyan, den store allegorikern, lyckades
bliva populär just därför att han i grunden var
en stor realist. Den engelska idealismen har
nästan alltid uppträdt såsom en exotisk, från
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
