Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Viktor Rydberg. Till tjugofemårsminnet av hans död. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
genom’ att förbinda den med de
gammaltestamentliga Messiasförhoppningarna.
Den av den platonska preexistenstanken
präglade mystiska Kristusuppfattning
Rydberg själv stannar vid berör oss
däremot främmande, men i alla fall tvivlar
jag ej om att denna personligt religiösa
ståndpunkt gett Viktor Rydberg en
andlig kraft i striden, som en rent
nedrivande undersökning aldrig kunnat skänka.
Vi äro här i landet mycket benägna
att alltid betona vetenskapens strängt
objektiva karaktär, men jag tror, att denna
dyrkan av vetenskapen för vetenskapens
egen skull är minst lika steril och
overklig som den ensidigaste »L’artpour
1’art»-uppfattning. Utan en omfattande
kulturvilja och en hängiven kärlek till
ämnet skapas ingen stor vetenskap, och ur
denna synpunkt håller Bibelns lära om
Kristus måttet på ett helt annat sätt än
en ordinär, oförvitlig och vederhäftig
avhandling.
Medan Rydberg under 1860-talet
fullföljde sin teologiska strid, övergick han
under följande decennier till ett nytt
fält, det språkliga, och väckte där
samma storm kring sitt namn. Varje stor
författare har väl mer eller mindre
gestaltande ingripit i språket, och det
beror i förbigående anmärkt i sista hand
på honom, hur vi formulera t. o. m. så
opersonliga skrivelser som affärsbrev.
När Rydberg uppträdde som
språkförnyare var läget särskilt allvarligt. Går
man igenom den tidens tidningar skall
man finna att själva normalprosan var
alldeles fördärvad av tomma fraser och
rena pappersblommor. Av den
högtidsskrud Tegnér en gång iklädt vårt språk
möter man där bara trasor och oäkta
efterbildningar. Rydberg, som
debuterat med att skriva följetongsromaner för
landsortstidningar, var själv långtifrån
främmande för denna oäkta bildstil, och
innerst beror kanske hela hans puristis-
ka språkrensning på konstnärligt
nödvärn, liksom den säkert sammanhänger
med hans renhets- och klarhetshehov.
Naturligtvis medverkade tidsläget på
mångahanda sätt. Jag skall blott beröra
detta pä en punkt, som jag tror hittills
vara förbisedd. Viktor Rydbergs
stridsskrift Tysk eller nordisk svenska utkom
två år efter den tyska Versaillesfreden,
och säkert har det ej undgått
Handelstidningens utrikesredaktör, att faran för
vårt språks fortyskning var dubbelt stor
efter det mäktiga tyska kejsarrikets
tillkomst. Erinrar man sig samtidigt, att
Rydberg och Handelstidningen nästan
ensamma förfäktade Tysklands sak under
själva kriget, så får man här en
imponerande bild av Rydbergs kulturella
oavhängighet och målmedvetna svenskhet.
Det är kanske en händelse, men det ser
ut som en tanke, att en av hans starkast
puristiska skrifter är Faustöversättningen.
I och för sig var detta knappast
lyckligt, men det pekar på att Rydberg
främst behövde språkrensningen för sin
poesi.
Jämför man Rydbergs tidigare dikter
med de nya från 70-talet, verka de förra
rena förstudier; de bästa uppslagen från
äldre tid ha också nu fått sin definitiva
slutgestaltning. De första nyskrivna
dikterna Vaknen, Baldersbålet, Snöfrid och
Skogsrået ha alla nordiskt ämne och
det kan icke råda något tvivel om, att
de fått sin stränga formning under
Rydbergs kamp med modersmålet för att
avlocka det alla dess egna möjligbeter.
Tendensen i Snöfrid äger en etisk
pu-rism, som i sin blanka ensidighet visar
sig väsenbefryndad med Rydbergs
språkrensning, och man kan också säga, att
Snöfrids jungfruligt spänstiga gestalt är
den bästa symbol för Rydbergs förnämt
renodlade språkform.
Sitt varaktigaste intryck på oss gjorde
Rydberg genom den rad tankedikter,
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
