Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Viktor Rydberg. Till tjugofemårsminnet av hans död. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
och brutalare grepp i verkligheten.
Härmed inleddes för vårt land den
kulturepok, vari vi ännu leva, och som har
Strindberg till nydanare. Rydberg
började stå i motvind, men ett blidt öde
förunnade honom att knappast märka det.
Han hade nämligen gett sig hän åt ett
ämne, som redan från barndomen fångat
honom, nämligen våra förfäders
gudasaga, och tio år satt han inlåst i sin
studerkammare, uppspårande och
sammanbindande de germanska myterna,
följande dem ända till deras förmenta
urhem Indien. Sedan de mest
närliggande skolstriderna utkämpats är det
lätt att se, att Viktor Rydbergs
Undersökningar i germansk mytologi är ett
förblivande storverk både vetenskapligt,
mänskligt och konstnärligt. Som alla
stora nyskapare har Rydberg här fört
oss tillbaka till källorna i vårt väsen, och
även om arbetet i mycket är en modern
Atlantica, så är det storvulet, eggande
och kärleksfullt som den. När man
ägnar sig åt den krävande läsningen av
detta verk, känner man icke blott den
hemlighetsfulla tjusning, som när man
klättrar över stup, utan också
bergsluftens renande och eggande ande. Den
som först läst arbetet på det viset är
Fröding, och det har också satt djupa
spår i hans diktning. För Rydberg själv
blev verket självklart kraftödande, men
också stärkande och befriande.
Under det långa ensamma arbetet
kom Rydberg ifrån samtiden och det
mest närliggande perspektivet. Men
avståndet tillåter dock en större
överblick, och en ensam människa blir fri
och självständig på ett helt annat sätt,
än den som har till uppgift att leda
andra. Djupast sett är Rydberg på sin
ålderdom mycket djärvare och starkare
än någonsin förut. Hans sista
filosofiska skrifter, framför allt den
djupsinniga undersökningen om Ting och feno-
men, äro mycket mer kritiska än hans
tidigare föreläsningar. Ting och fenomen
är en dialog mellan naturvetenskapsmän,
bland vilka flera haft sina förebilder
i Stockholms högskolas äldsta lärarekår,
och den vittnar om att Rydberg genom
dem inte blivit oberörd av 8o-talets
naturvetenskapligt orienterade åskådning.
Denna härdningskur har dock ej
förmått böja Rydbergs idealism, utan den
springer efter den svåra påfrestningen
upp som en stålfjäder, därför att den
ej kan annat. Därom handlar en strof
i en av Rydbergs sista och skönaste
dikter Längtan:
Kanhända det eftertrådda
är det aldrig än förstådda
och vad ingen skall förstå
men han måste längta och ana
han måste vandra och spana
och söka det ändå.
Här har Rydberg kommit till det
quand-mëme, som en modern människa
måste stanna vid, men som hon också
måste fasthålla, så vida hon ej vill
förgås.
Denna sin renade idealism har
Rydberg ställt upp emot samtiden, vägt den
och befunnit den för lätt. Den
samtidskritik Rydberg nedlagt i Den nya
Grottesången är så radikal att vi först på
sistone börjat fatta den och taga den
på allvar. Oavhängig av alla
partiprogram har Rydberg gripit om dem alla
och uppvisat deras otillräckliga
verklighetssinne eller det som kan vara
detsamma, deras fega kapitulation inför en
verklighet, varunder människor ej kunna
leva ett anständigt liv. När Rydberg
angriper industrialismen, vill han inte
blott träffa arbetsgivaren i Kung Frode,
utan också själva den kapitalistiska
åskådningen i kanslern-Mammonprästen.
Aldrig har Manchesterliberalismens kallt
sifferberäknande nationalekonomi fått en
mer svidande snärt än i Grotteproblemet:
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
