Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Viktor Rydberg. Till tjugofemårsminnet av hans död. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg
Drevs du inom Grottes stätta
vräks du ut som lik.
Grymhet är det ej i detta;
blott aritmetik.
Men Rydberg har också sett, att den
naturalistiska vulgärfilosofi, som gripit
omkring sig bland arbetarna och lagts
till grund för själva den
socialdemokratiska läran, hänsynslöst bekände en allas
rätt mot alla och därmed ställde makten
över rätten. Ahasverus säger därom
med mycket skäl: »Mycken dumhet har
jag under mina sekellånga vandringar
mött och föga vishet. Men detta är
den största dumhet jag bevittnat i
världshistorien.» För Rydberg är det en
forblindelse, som fattat hela släktet, och
övertygelsen därom har han uttryckt i
följande allvarstunga ord: »Mytens
grottekvarn är flyttad in i verkligheten. Det
är inte endast kroppsarbetarnas liv hon
kräver. Hon glupar lika girigt över
alla. Arbetsköparen och arbetssäljaren
drivas om varandra in i hennes
svänghjul och stupa där och ihjältrampas. De
människor äro få som kunna anse sig
någorlunda tryggade mot det hungrande
odjuret. Angesten har fått insteg i
nästan allas sinnen. Sången, den naiva
och äkta, som ingives av den lugna
glädjen eller av hennes lika sköna fränka
den lugna sorgen, höres allt mindre från
lundar, skördefält, kojor och slott.
Angesten förjagar honom. Ängesten börjar
gripa även barnen.»
Alla veta, att det just var omsorgen
om barnen som drev Viktor Rydberg
att dikta Den nya Grottesången. När
han såg ett samhälle, som obarmhärtigt
begagnade sig av barnens otillräckliga
krafter för fabriksarbete, har han förstått
hur bannlyst allt medlidande var.
Förbudet mot barnarbete i fabriker är nog
mer än man anar hans verk. Men det
är ej nog att begrunda denna hans
utgångspunkt, utan vi måste också taga
upp hans slutresultat till ny prövning.
Världskriget, denna industrialismens sista
produkt, har gett oss en ofrånkomlig
anledning därtill, och sedan dess veta
vi också, att ångesten gripit oss
alla.
Bland Viktor Rydbergs sista
uppsatser, året före hans död samlade i
volymen Varia, finnes en som heter
»Pessimistiska hugskott av en optimist»,
vilken går i samma anda som Den nya
Grottesången. Vårt släktes ångest har
innerst icke kunnat uttränga hans väsens
kämpande optimism. Hans levnads
afton blev fridfull, fylld av det
solnedgångsljus, som skimrar emot oss på
Vapensmedens flesta sidor. I det sista liknade
han den Fantasos, varom han skrivit
1895, att det »finns intet grått i hans
bruna hår», och att han bär »en
blåklintblomma i hatten». På honom själv
kan man också tillämpa de outsägligt
vackra slutraderna:
Det sägs det tonar en melodi
i hyddorna in där han går förbi,
som gör att en bunden känner sig fri
och har vackra drömmar om natten.
Denna läkande och styrkande melodi
är kanske allra mest oskattbar för ett
modernt sargat och pinat medvetande.
Vi ha därför behov av att söka oss
tillbaka till Viktor Rydberg. Gör man
detta med något allvar, upptäcker man
bakom den lugna ytan en sjudande
harm mot allt förtryck och en aldrig
stillad törst efter klarhet och renhet.
Därför att Viktor Rydberg livet igenom
förblev en kämpande människa, har han
något att säga oss ännu i dagens kamp,
och kanske kan han lära oss att åter
gripa vårt banér och oförväget bära det
genom vår samtids stiglösa öken.
Faktiskt är i alla händelser, att vi lidit oss
till en självförglömmelse, som gett
klassicismen ett ökat livs- och stilvärde för oss
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
