Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk dramatik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
gör att man helst ville kalla stycket en
satirisk fars; och åtminstone en av dess
scener, läkarundersökningen, är fylld av
äkta burlesk farskomik. Men om denna
jämte de enstaka lustiga poänger, som för
övrigt finnas här och var, skulle räcka till
att bära upp ett framförande på scenen är
nog ganska tvivelaktigt. Och på det hela
taget måste man karakterisera
»Nessus-dräkten» som ett av sin upphovsmans
svagaste alster.
Brita von Horns treaktare Yttersta
dagen avspelas också mot bakgrunden av
modern politik. Men här tas allting på
blodigt allvar. Det har tydligen varit
författarinnans mening att teckna den tragedi,
som kan uppstå genom motsatsen mellan
en folkledares höga ideal och massans
grumliga instinkter. Man kan knappast
säga, att hon varit uppgiften vuxen, främst
därför att hon knappt tycks ha känt
något för sitt ämne, utan endast tagit det
till intäkt för ett skådespel, avsett att »göra
sig» på scenen. I detta avseende har hon
inte heller helt och hållet misslyckats;
särskilt väcker de första scenernas dova
ovädersstämning förväntningar, som dock tyvärr
inte infrias. Ett grundfel är det sätt, varpå
konfliktens tyngdpunkt förlagts; i
verkligheten avgöras ändå inte, som här, folkens
öden av de politiska ledarnas
kärleksaffärer. Men i »Yttersta dagen» är ju allt
teater, och man bör kanske därför inte
bli förvånad över att hjälten håller pä att
bli störtad från sin ledareställning inom det
socialistiska partiet på grund av att han
övergivit sin hustru, och återvinner den,
emedan hans älskarinna blir mördad. Och
människor, vilka samt och synnerligen tala
som backfischar, som förläst sig på Ellen
Key och Ibsen, måste kanhända också
anlägga backfischsynpunkter på politiken.
1 så fall är det ju bara i sin ordning, att
socialistpartiet ledes av »Hemliga rådet»,
vars medlemmar gå omkring maskerade
och fälla domar om liv och död, vilka
sedan förkunnas av hemlighetsfulla,
filosofiska tiggare; ty det är onekligen
romantiskt och »bedårande stiligt». Emellertid
har författarinnan försiktigtvis undvikit att
tala om i vilket land dylika ting tilldraga
sig. Kanske är det på Haiti? Där lär
man ju ännu ha för sig människooffer och
andra lika egendomliga sysselsättningar.
Det har på senaste tiden talats mycket
om att en författare måste ha nått ett
visst avstånd från tidshändelserna för att
kunna skildra dem. »Yttersta domen»
bevisar, att man också någon gång måste
ha stått dem åtminstone så pass nära, att
man över huvud taget fått dem inom synhåll.
August Brunius’ komedier Nyckeln
och ringen och Furstens återkomst ha ju
båda genomgått det sceniska framförandets
skärseld. Resultatet blev ganska olika;
»Nyckeln och ringen» svävade så godt
som direkt in i den stora framgångens
himmelrike, »Furstens återkomst» stannade
ett godt stycke längre ned. Författaren
finner det själv en smula orättvist; i ett
företal tar han olycksbarnet — som ju
alltid brukar vara kärast — i försvar mot
dess belackare och förklarar de båda
styckenas idé i grund och botten vara ungefär
den samma. Men kritiken och ännu mer
publiken fäste sig nog mycket litet vid
idén i »Nyckeln och ringen»; denna gör
sig inte mera påmind än vad som nätt
och jämnt behövs för att höja pjesen från
farsens nivå till komediens. Det nöje,
stycket beredde, låg först och främst i att
man så på pricken kände igen sig själv
eller sina vänner och bekanta på scenen
— vilket alltid av någon tills vidare
psykologiskt ej fullt klargjord anledning är ett
stort nöje.
Vem har inte någon gång spelat bridge
eller druckit grogg på skärgårdsbåten med
direktör Jonas Berner? Han lever
verkligen; och han är välgörande fri från det
överflöd på själ, som figurerna i svenska
skådespel bruka vara utrustade med. Han
är helt enkelt en riktigt trevlig svensk
bracka och en förb—t hygglig och
duktig karl, som tar varken sig själv eller
tillvaron allvarligare än det behövs för att
allt skall ordna sig utan onödigt krångel.
Om hans glada och frispråkiga fru inte
verkar lika alltigenom övertygande som
sin make, har dock även denna figur
många på kornet tagna drag. Hur både
lustigt och äkta kvinnligt är det t. ex. inte,
när hennes förtjusning över svågerns
kärlekshistoria plötsligt slår om till helig
moralisk indignation vid upplysningen om att
dess mest avgörande moment skall utspelas
i hennes egen villa, i hennes egen
sängkammare.
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
