Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk dramatik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk dramatik
Kommer så härtill, att de övriga
personerna äro mer än antagliga, om än utan
alltför starka personliga särdrag, att
intrigen roar och att dialogen är naturlig och
fyndigt karakteriserande, måste »Nyckeln
och ringen» sägas fylla alla rimliga
anspråk på en god svensk komedi.
Den kvickögda verklighetsiakttagelse,
som ger detta stycke dess egentliga värde,
kan däremot av naturliga skäl inte komma
till sin rätt i »Furstens återkomst» med
dess främmande sjuttonhundratalsmiljö. I
sitt ovan nämnda företal förklarar Brunius,
att båda hans pjäser likna varandra
framför allt däri, att de handla om
människornas relationer sins emellan. Onekligen
sant — men vilken teaterpjes, från
»Konung Oidipus» till »Spökhotellet», gör inte
det? Och några andra likheter har jag,
författaren må säga vad han vill, bra svårt
att upptäcka. De uppträdande i den
sistnämnda pjesen förefalla åtminstone mig
som invecklat konstruerade marionetter.
Och när de stora orden, vilka man var
lyckligt förskonad från i den moderna
komedien, här brukas om de små förhållandena
i ett tyskt duodesfurstendöme, verka de
komiskt på ett annat sätt än författaren
menat. Ett närmare omdöme om pjesen
är svårt att ge, då det trots ärliga försök
varit mig omöjligt att få någon riktig reda
och mening i den.
Eiifin seuls slutligen är, som Brunius
själv antydt, en bagatell med välgjord
dialog och just ingenting mera.
Birger Mörner har i Giovanna
upptagit till behandling ett av de
tacksammaste ämnen för ett skådespel, som låter
sig tänkas — den heliga Birgittas besök
hos den sköna och lättfärdiga drottning
Giovanna av Neapel och det snart av
döden avbrutna kärleksförhållande, som
därvid uppstod mellan drottningen och
riddar Karl Ulfsson, Birgittas son, som
denna för hans levnadslustiga lynnes skull
brukade kalla »sina tårars barn» Allt
ligger här färdigt: en tacksam miljö, ett
dramatiskt händelseförlopp och starka
karaktärer i lidelsefull motsats till varandra.
Det är förvånande, hur litet författaren
lyckats få ut härav. Att han på intet sätt
förmått ge en bild av Birgittas
sammansatta och förbryllande gestalt må vara
förklarligt. Men det hela har i stället
för ett drama blivit en följd av
osammanhängande tablåer, som varken äro
plastiskt åskådliga eller ge någon
starkare tidsstämning. Handlingen trasslas till
genom utvikningar och införandet av en
hel mängd onödiga bifigurer. Och den
osäkerhet, som ger sig tillkänna bl. a.
genom att halvt symboliska scener, t. ex. den
i fängelset, inflikas i det för övrigt realistiskt
hållna dramat, yttrar sig också i
språkbehandlingen, som vacklar mellan modernt
vardagsspråk och skruvat romantiska
vändningar.
»Giovanna» är ett typiskt exempel på
faran av att alltför lättvindigt bygga ett
skådespel på rent yttre, tillfälliga effekter.
Gerhart Hauptmanns och Selma
Lagerlöfs Vinterballaden är en dramatisk
omformning på blankvers av »Herr Arnes
penningar». Berättelsens handling har i
huvudsak följts; de övernaturliga
momenten däri, som kanske mest bidraga till
dess suggestiva drömstämning, ha dock så
godt som fullständigt uteslutits. Sålunda
återfinner man inte den scen, vari Torarin
får bevittna de dödas överläggning på
Solberga prästgård, och den mördade
ungmön, Elsalills fostersyster, ingriper ej i
händelserna annat än i så måtto, att
Elsa-lill i vissa somnambula ögonblick sätter
sig själv i hennes ställe och talar och
handlar därefter.
»Vinterballaden» -— det namnet skulle
onekligen ha passat prosaberättelsen. Det
ligger något balladartat både över ämnet
och greppet därom med de hastigt
skiftande scenerna och det knappa
skildringssättet, som helt går ut på att väcka och
underhålla en stämning. De uppträdande
personerna tala ej mer än nödvändigt är,
och deras handlingar ställas fram som
fullbordade fakta utan någon ingående
psykologisk förklaring. »Herr Arnes penningar»
har sin styrka helt och hållet i det episka
Ett försök att dramatisera berättelsen
i fråga har därför ovanligt små utsikter att
föras lyckligt igenom. Tyvärr känner jag
inte till Gerhart Hauptmanns original för
Selma Lagerlöfs bearbetning och vet alltså
inte, hur stor del var och en av dem har
i det på svenska föreliggande dramat.
Detta är långt ifrån något mästerverk.
Blankvers har nu en gång en olycklig
förmåga att locka de flesta dramatiker till
62 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
