Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk dramatik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
en mångordighet, som rent ut sagt blir
tråkig. Den faran ha »Vinterballadens»
författare inte heller undgått, och här har
man givetvis att söka en av orsakerna till
att stycket verkar så matt. En annan
ligger däri, att när de uppträdande ryckts
ut ur berättelsen med dess karaktär av
spöksägen, som fullt berättigar
osannolikheterna och den fragmentariska
psykologien, verka de på en gång otroliga och
tunna som silhuetter. De långa
replikskiftena ge dem ej större djup, de tjäna
blott till att breda ut deras gestalter i
skuggspelets två dimensioner och göra
konturerna mindre skarpa. Det måste, som
sagt, vara utomordentligt vanskligt att
förvandla »Herr Arnes penningar» till ett i
huvudsak realistiskt drama; och man kan
tyvärr ej heller säga, att försöket lyckats.
Carl af Ugglas har tydligen siktat
både djupt och långt med sitt stora
tankedrama Lamporna. Det problem, han här
vill lösa, är varken mer eller mindre än
den moderna världsåskådningens stora
motsats mellan det oändliga universum med
dess järnhårda, lagbundna nödvändighet
och vår oroliga människoande, som icke
vill erkänna sin ringhet, fast vårt eget
tänkande avslöjat den, och som oavlåtligt
söker frigöra sig från determinismens bojor,
som den själv pålagt sig.
Som bärare av denna konflikt
framställer han Faust, men en Faust som i vissa
avseenden är olik den vi äro vana vid.
Denne är ingen svartkonstnär, utan närmast
en modern naturvetenskapsman och tänkare,
ehuru handlingen är förlagd till någon sorts
obestämd renässanstid. Och han har inte
medvetet ingått någon pakt med Satan.
Som ung student har han dock råkat denne
utan att veta vem han var. De råka då
i dispyt, och slutet på denna blir den från
tidigare Faust-dramer kända
överenskommelsen: om Faust en gång blir nöjd och ber
ögonblicket stanna, då har Satan besegrat
honom. Men vid skådespelets början känner
Faust ännu inte till vad överenskommelsen
i verkligheten innebär. Han är vid denna
tid gift med Margareta, och han har henne
oändligt kär. Hela hennes väsen är dagg
och doft, ljusa aningar och översinnlig
längtan. Och då Faust vill föra in henne i sin
stränga och ödsliga tankevärld, hotar han
utan att vilja det att beröva henne något
dyrbart och ömtåligt, som är ett med
hennes eget innersta. Sången av pilgrimer,
som draga förbi på väg till Rom, väcker
hennes aldrig stillade längtan till denna
undrets vita stad, och hon ber Faust att
få följa dem för att komma tillbaka med
frid till hans rolösa själ. Ty hon har sett,
vad han knappast själv vet: att han saknar
frid. Faust står här inför något som han
ej riktigt förstår och därför till hälften ser
medlidsamt ned på, men hans kärlek till
hustrun får honom dock att säga ja. I
avskedsögonblicket ber Margareta honom
tända en lampa och ställa den i fönstret
för att lysa henne hem, då hon
återkommer; och han får lova henne att den aldrig
skall slockna under hela den tid, hon är
borta.
Under hennes frånvaro grips Faust
alltmer av tvivel på värdet hos sitt eget
livsverk, som nu nalkas sin fullbordan. Vad
blev väl resultatet av hans långa strid för
att frigöra anden från lögn och förvillelser
annat än ett förnekande just av anden, ett
försök att döda den? Han uppfylls av den
pessimism, som den konsekventa
materialismen måste mynna ut i. Men i ett antikt
kvinnohuvud, som han äger, ser han en
uppenbarelse av en annan evighet än den
skrämmande kalla, hans tanke gått vilse i:
av skönhetens evighet, sekundens evighet.
Och i ett ögonblicks svaghet är han nära
att anropa denna evighet att ta honom i
sin famn. Då inträder sekreteraren hos
den sköna furstinnan Helena, som skänkt
Faust sitt beskydd och i hemlighet älskar
honom, och förkunnar, att hans härskarinna
är på väg dit. Hon är förkroppsligandet
av den njutningens filosofi, som i det
bräddfulla ögonblicket ser vår tillvaros enda mål,
och Faust hör med förskräckelse de tankar,
han själv nyss hyst, uttalade i hennes ord.
Hon lämnar honom som rov för ett
grubbel, vari tanken på Margaretas återkomst
alltmer framstår som den ljusa punkten.
Och Margareta återkommer, men som
död. Hon har stupat vid ett kloster strax
utanför hemstaden, varifrån en munk låter
föra hennes lik hem till Faust. Vid hennes
bår söker munken omvända denne till
kristendomen och förmå honom att avstå från
sitt fria sanningssökande, men Faust vägrar.
När han blir ensam med Margareta, lämnar
hans förtvivlan småningom rum för en tung
resignation inför naturnödvändighetens hårda,
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
