Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Till den moderna kulturens karakteristik. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till den moderna kulticrens karakteristik
bli en kvantitetskulturs allt i allo. Så har
den ock blivit. Alla värden ha ställts på
samma linje och ansetts uttryckbara i en
större eller mindre penningsumma. Detta
har dragit med sig en degradering och ett
undanskjutande av det speciella och
kvalitativa hos värdena, och slutligen har så
penningen nått upp till rangställningen av
högsta värde. Men eftersom penningen
samtidigt är och förnimmes som medel till
allt och för allt, förlorar den moderna
kulturen alla riktpunkter och glider ut på
relätivitetens gungfly.
Det ligger, framhåller Ferrero, i sakens
natur, att en kultur, som skrider fram
under kvantitetens banér, skall bliva
måttlös och formlös. Kvantiteten har ingen
inre gräns; den kan och syftar till att
stegras i det gränslösa. Den moderna
kulturen känner intet lagom; alla dess
ideal och strävanden peka med inre
nödvändighet ut i det gränslösa. En gränslös
stegring och anhopning av allt är dess
innersta dröm, som tagit gestalt i den
tvetydiga, med en mångfald inre motsägelser
arbetande moderna idén om det
gräns-och hejdlösa framåtskridandet.
Ur denna form- och måttlöshet hos
den moderna kulturen är, anser Ferrero,
den moderna relativismen sprungen.
Den rena kvantiteten saknar
naturligtvis varje i sig, varje bestämdhet. Men
därmed är den ock fullkomligt ur stånd
att verkligen tillfredsställa människan eller
giva henne några direktiv. I och för sig
har mängden, storleken eller hastigheten
ingen betydelse. De visa alltjämt ut över
sig själva och hän på något annat, varur
de kunna hämta mening och värde.
Härmed sammanhänger, att den
moderna kulturen har en i så utpräglad grad
blott medelbar karaktär och att tekniken
och de blotta förberedelserna spela en så
dominerande roll däri. Människan inom
den moderna kulturen blir så upptagen
med förberedelserna till att leva, att hon
aldrig någonsin kommer i tillfälle att leva.
På grund av denna sin inriktning förlägger
hon allt värdefullt till en framtid, som hon
aldrig får vara med om.
Så drives hon från förberedelse till
förberedelse, från medel till medel, ständigt
drömmande om att om blott medlen och
förberedelserna växa i det gränslö&a, skall
hon slutligen bliva tillfredsställd. Härav
väller det moderna livets rastlöshet och
hejdlösa jäktande fram.
Omgiven, ja överhopad av nyttigheter
och njutningsmedel i en utsträckning, som
tidigare kulturers människor ej ens vågat
drömma om, tycks den moderna människan,
ständigt kvald av tanken på att det måste
hopas flera nyttigheter och flera
njutningsmedel, fullständigt ha glömt, vartill dessa
nyttigheter skola användas, och därtill
förlorat förmågan att verkligen njuta.
De många nyttigheterna ha nämligen,
såsom Ferrero kraftigt betonar, ingalunda
gjort livet angenämare, bredare eller rikare,
utan tvärtom hårdare, fattigare,
strävsammare och långt mera enerverande. Och
de många njutningsmedlen ha icke ökat
förmågan att njuta, utan blott givit
upphov åt en brutal hejdlös njutningstörst,
som i sin eviga otillfredsställdhet alltjämt
går miste om och förfelar vad den
egentligen söker.
En annan följd av den moderna
kulturens accentuering av kvantiteten är, att
alla förhållanden erhålla en långt precisare,
definierbarare, beräkneligare och
förstånds-mässigare struktur än under tidigare med
kvalitativa mått mätande kulturperioder.
Allt fick då en mera ungefärlig och på
samma gång mera personlig struktur, ty i
förhållandet mellan två kvaliteter finns, så
länge man ej lyckats reducera dem till
ett mer eller mindre av samma kvantitativa
enhet, ingen sträng ekvivalens eller
precision.
Begäret att på alla områden producera
så mycket som möjligt har inom den
moderna kulturen ledt till en arbetets
specialisering och delning, som var tidigare
kulturer obekant. Denna arbetsdelning har
å sin sida upplöst det rent personliga
sambandet mellan människan och hennes
arbete. Den moderna människan varken
kan eller behöver i sitt arbete sätta in mer
än en liten del, ett fåtal sidor av sin
personlighet. Arbetet tager aldrig hela
hennes personlighet i anspråk. Därmed har
naturligtvis, abstrakt sett, personligheten i
hög grad frigjorts. Men denna frihet får
köpas till priset av att arbetet ej längre
förmår tillfredsställa människan. Och
eftersom den frihet hon genom denna arbetets
objektivering erhållit är negativ — en
frihet från, men ej en frihet till — drar
nämnda frigörelse blott med sig, att en
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
