Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Till den moderna kulturens karakteristik. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till den moderna kulticrens karakteristik
gen, naturen och gemenskapen har den
moderna kulturutvecklingen under sin
fortgång drivit allt längre och längre. Löst
från sambandet med tingen, naturen och
gemenskapen har människan såsom aldrig
tillförne blivit helt ställd på sig själv.
Tingen ha för den moderna människan
blivit något blott yttre, som hon känner
sig oavhängig av. Såsom både orsak till
och följd av denna människans lösgjordhet
och oavhängighet ter sig det förhållandet,
att såväl hennes uppfattning som hennes
värdering av tingen och naturen står
under kvantitetens kategori.
Så har då den moderna kulturen i
enastående grad befriat människan från ali
blott jord- och naturbundenhet. Den har
gjort rent bord med tidigare kulturers
an-tropocentriska inriktning, vidgat
människans medvetande, lyft henne upp över
henne själv och lärt henne saklighetens
betydelse. Den har försakligat och
ob-jektiverat, men den har ock, det få vi ej
glömma, förinnerligat och personliggjort.
Den har drivit ut det personliga från en
mångfald verksamhetsområden och helt
försakligat och mekaniserat dessa, men den
har å andra sidan banat väg för en
självbesinning, som tvingar personligheten att
samla sig och koncentrera sig på mera
centralt personliga uppgifter.
Bortse vi från de estetiska
synpunkterna, är det ingen förlust, utan snarare
en vinst för personlighetslivet, att de
personliga krafterna ej längre behöva tagas i
anspråk för produktion, hushållning, politik
och samhällsliv. Så länge detta var
förhållandet, absorberades de personliga
krafterna så fullständigt av perifera uppgifter,
att ingen kraft fanns över för de mera
centrala.
Därigenom att den moderna kulturen
drivit i sär tingen och personligheten, har
den ock möjliggjort en mera positiv
uppskattning av de rent personliga värdena.
Dess sprängande av tidigare kulturers
substantiella former har öppnat väg för en
positiv värdering av det individuella, ja
överhuvud av det irrationella i tillvaron.
Därom bär den moderna relativismen
vittne. Det verkligt betydelsefulla i denna
är nämligen icke dess mått- och
formlöshet, utan dess positiva värdering av det
irrationella — korteligen, den mystiska
underströmmen däri.
Men vi få ej heller glömma, att den
frihet den moderna kulturen skänkt
människan, i mycket är rent negativ — en
frihet från snarare än en frihet till. Den
har frigjort den moderna människan, men
ej mäktat giva henne några direktiv eller
uppställa några positiva uppgifter för
frihetens användning. Den moderna
kulturens frihet är tom och innehållslös.
Därtill kommer, att själva frigörelsearbetet till
den grad tager den moderna människans
krafter i anspråk, att hon ej får tid och
kraft för centralare och väsentligare
uppgifter. Sitt s. k. herravälde över naturen
får hon betala roed att alla hennes krafter
tagas i anspråk för skötandet av den
apparat, som garanterar henne detta
herravälde. Så blir hon sin slavs slav, och den
personliga frihet och oavhängighet, som
den moderna kulturen tycks ha skänkt
henne, blir blott en tom möjlighet, som
aldrig infrias.
Känslan av att den moderna kulturens
frihet är tom och rent negativ, har rundt
om i Europa framkallat ropet på en ny
bundenhet, på ett innehåll, som åter helt
kan taga människan fången.
Stundom är detta rop uttryck för en
rent reaktionär önskan om återgång till
äldre kulturformer och kulturideal. Så
torde i hög grad vara fallet med Ferreros
pläderande för att människan åter skall
bindas vid vissa fasta former, återvända
till de trots allt ändgiltigt övervunna
antika, av de latinska folken i hög grad
bevarade kulturidealen med deras karaktär
av substantialitet, slutenhet, färdighet,
antropomorfism och vilande död jämvikt.
Det hör säkerligen till en av den
moderna kulturens dyrt köpta vinster, att den
moderna människoanden ej längre kan
tillfredsställas av något bestämt, fixerbart
innehåll, utan känner sig höjd över allt
sådant. Fri öppen rymd och känslan av att
bakom varje bestämt innehåll öppna sig
oändliga djup av aldrig helt formulerbar
mening har den moderna människan
behov av för att kunna känna sig
tillfredsställd. Därför ha de antik-latinska
kulturidealen mycket små möjligheter att få ett
djupt grepp i hennes själ.
Det är tvivelsutan sant, att den
moderna kulturen behöver en ny bundenhet,
men denna bundenhet måste kunna för-
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
