Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V et t er hind
noy verkligen själv uppfunnit denna saga, så
är den hedersgumman rätt respektabel.
Såsom synes har Atterbom nu, 1824,
ännu ingen aning om sagans
litteraturhistoriska förhållande till äldre tiders
saga och myt, och nyss förut synes han
till och med ha kunnat tro på
möjligheten av dess svenska ursprung.
Sedan tog han ju kännedom om
saken så långt tidens forskning sträckt
sig, och noterna till verkets andra
upplaga förtälja om några versifierade äldre
bearbetningar, på franska och svenska,
som ej ha intresse för min uppgift här,
eftersom de ingen betydelse haft för
Atterboms dikt. Också en tysk
bearbetning av ett besläktat franskt
original nämner han. Men om fru
d’Aul-noys saga och dess överflyttning till
svenska måste här nu talas.
* *
Ar 1690 utkom i Paris »Histoire
d’Hypolite comte de Duglas» av
grevinnan Catherine d’Aulnoy, en roman
något i stil med den långt berömdare
madame de Lafayettes. I den berättas
emellertid sagan om prinsessan Felicité
och hennes ö, tydligen som nämnt efter
någon folksaga, som gått tillbaka till de
keltiska motiven. Midt under den
franska klassicismens tid fanns alltså plats
för dylik fantasidiktning i den förnäma
parisvärldens hjärta: intet tidevarv är
ensidigt och osammansatt.
Sagans kärna är det motiv vi nu
känna, det som slutligen präglades av
keltisk underfantasi oeh lyrism. Det
nordiska vinterland, varifrån fursten
längtar bort, lokaliseras här till Ryssland.
Till huvudhandlingen ha sällat sig
andra, måhända folksagemotiv, som dock
fått lärd och litterär bearbetning.
Furstens irrfärd till Vindarnes grotta ser ut
som ett dylikt, vilket hos fru d’Aulnoy
eller före henne sammanknutits med klas-
siska hågkomster. Aeolus och Zefyr
höra ju hemma i antiken.
Aeolus, »Aiolos», var den vindgud,
som i Odysséens tionde sång stängde
in vindarna i en säck och gav den med
på vägen åt Odyssevs, då denne skulle
segla från hans ö, fastän Odyssevs’
nyfikna folk sedan släppte ut dem, så att
skeppet slungades tillbaka. I den franska
folksagan har Aeolus flyttats till
nordliga trakter och vindarna ha blivit hans
söner. Men han nämnes blott; den som
framträder är en figur, okänd för
grekisk-romersk fantasi, »vindarnes moder»,
och hon har ej säcken med sig (fastän
sedan både vår Atterbom och H. C.
Andersen efter honom ånyo utstyra
henne med den som ett pedagogiskt
ultima ratio mot de bångstyriga
sönerna).
Och Zefyr, som i vårt svenska
sagospel skulle göra en så betydande roll
och bliva en så älskvärd barngestalt,
full av spelande lynne och skälmsk
gratie -— vilka anor har ej han? Som den
vår- och blomstergud, vartill vår franska
saga gör honom, fattade honom redan
antiken; dock ej alltid från början.
Odysséen kan skildra västanvinden som
häftigt blåsande, skeppsförstörande, ja
snöhopande, medan östan kommer med
tö (19, 206), och i Iliadens tjugutredje
sång äro de övriga vindarna samlade
hos den »vinande» västan. Men
Odysséens fjärde förtäljer om de elyseiska
fälten vid jordens gräns, och här äro vi
ju närmare vår egen saga: där finns
icke snö eller regn, men en susande
västan fläktar där evigt, utsänd av
Oke-anos för att svalka de saliga. Som
denna vårvind blev Zefyr stående i det
poetiska medvetandet. Zefyr, det är väl
också Cü)Y]<popoQ, det vill säga ro Crjv
tpépæv, den som för med sig liv, och som
blomstergud skall han ha avbildats pä
Vindarnes Torn i Aten. Den latinska
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
