Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En finländsk jägares liv och död. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alma S öder hj elm
kyrka. Ofärdstidens mörker bröt in över
Finland och kastade första gången en
slagskugga över Runars ljusa
levnadsväg». Och något senare skriver hon:
»Vaket och djupt intresserat följde Runar
också redan som skolgosse fosterlandets
växlande öden. Mordet på
generalguvernör Bobrikoff 1904 och storstrejken
1905 inträffade vid en tid i Runars liv,
då han stod på tröskeln mellan
barna-och ynglingaåren, och om något var
väl denna skiftesrika och ödesmättade
tid ägnad att komma barnet att mogna
till en självständigt tänkande yngling.
Att Runar Appelberg också tidigt
kom att stå midt inne i de politiska
händelserna bekräftas av det stycke i
boken, där Torsten Helsingius skildrar
konventslivet i Normallyceum i
Helsingfors, den allmänt ansedda gosskola där
Appelberg fick sin skolundervisning,
sedan hans far såsom intendent i
Industristyrelsen år 1900 överflyttat till
huvudstaden. Vid dessa
kamratsammanslutningens lördagskvällar, vilkas
organisation och karaktär artikelförfattaren
skildrat med en utsikt åt miljö- och
tidsförhållanden, som är av kulturhistoriskt
värde, om ock, som han själv säger,
ett skolkonvents proportioner ej är större
än en dockteaters, blev Appelberg snart
ledaren, liksom han blev det senare
inom sin studentnation och inom
jägarbataljonen n:o 27. Här visade han
redan prov på dessa egenskaper, som helt
naturligt grupperade kamraterna kring
hans ljusa och försynta väsen: sinne
för rättvisa, det säkra och sansade
omdömet för situationens krav, en djup
hänsynsfullhet ej blott i umgänget med
människorna, utan även med nya
företeelser och fastställda värden. Här kan
ett stycke ur Helsingius’ skildring av
skolåren kanske ha sitt berättigande,
belysande som det är för den politiska
ovädersluft, i vilken till och med skol-
ungdomen under de politiskt stormiga
perioderna i Finland levde.
Artikelförfattaren berättar:
Det var ju detta år (1905), i oktober,
storstrejken utbröt. Sedd mot bakgrunden av
det som dittills inträffat i vårt politiska liv, var
den ju ett företag av nästan fantastiska
proportioner. Skolungdomen var eld och lågor.
Måndagen den 30 oktober, som var en påbjuden
lovdag i anledning av Borki-minnet, spred sig
ett rykte, att flera skolkonvent beslutat att
följande dag etablera strejk i sina respektiva
skolor. Även Svenska Normallycei Kamratskap
sammanträdde på eftermiddagen den 30 till ett
möte extra protocollum för att dryfta
strejkfrågan. Kallelsen till detta möte hade nått så
godt som alla konventets medlemmar, och så
godt som alla infunno sig på utsatt tid. En
mycket hög fosterländsk stämning rådde vid
tillfället, men beslutet som fattades var att
man icke skulle taga initiativet till strejken i
Svenska Normallyceum. Bland dem som
vältaligast och varmast företrädde denna åsikt
var Runar Appelberg. Konventets resonemang
i frågan var följande: skolans lärarekår och
rektor voro kända för sitt orädda,
fosterländska sinnelag och skulle helt säkert i det
rätta ögonblicket taga initiativet till strejken;
utginge detta från eleverna, kunde tilltaget
missförstås av lärarne, som eleverna ingen
anledning hade att såra. — Medan diskussionen
pågick, inträffade ett märkligt intermezzo: ett
antal elever från andra skolor infunno sig
00m-bedt i samlingssalen, där de togo plats,
synbarligen i avsikt att förmedelst sin åsyn
inverka på beslutet. Till den ändan buro
de röda kravatter, och somliga lekte behagfullt
med sina revolvrar. Men effekten blev
naturligtvis en annan än den avsedda. Och snart
följde en ny tablå: skolans rektor, som också
fått nys om saken, uppenbarade sig midt i allt.
Hans första åtgärd var att anmoda
främlingarna att avlägsna sig, vilket de också gjorde
under tämligen högljudda protester. Dock utan
att avlossa några skott.
Följande morgon visade det sig, att
normal-lyceisterna bedömt sina lärare rätt. När
eleverna, som vanligt, samlades i bönsalen
klockan åtta, meddelade rektor, att arbetet i skolan
tillsvidare inställts.
Appelbergs studenttid är skildrad av
hans avdelningskamrat och nära vän,
Rolf Pipping. Ur denna framställning,
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
