Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv ens k a r om aner och noveller
Av Sverker Ek
ET ÄR VÄL innerst en
temperamentssak hur pass mycket
man intresserar sig för modern
svensk skönlitteratur.
Oförnekligt är att endast några få böcker hålla
ett verkligt mått, men det är därför inte
säkert, att man med förgrämd stolthet bör
se ner på massan av böcker. Sannolikt
är, att man i så fall går förbi också de
verkligt värdefulla verken och sålunda ej
får meduppleva det kanske viktigaste, som
ännu hos oss bygges upp av andliga
värden. Dessutom är det ju sa, att det ena
verket stöder det andra, och att man först
vet, vad en generation sysslar med, när
man sett. både till ansatser och resultat.
Ju mindre de färdiga författarna ha att ge,
dess viktigare bli de goda ansatserna hos
dem som ännu kämpa med sin
halvfärdighet. En sådan tro på den ungdom,
som vill något, är något annat än ett
nödankare, ty ju mindre tryckande en äldre
generation verkar på ungdomen, ju större
förutsättningar har den att gå sin egen väg
och hinna ett stycke fram på den.
Pär Lagerkvist har alltid hört till
dem, som med förbittrad envishet gått sin
egen väg mot den stora konst, som han
anat vara framtidens. Redan denna
inriktning gör honom mer värdefull än hela
dussinet erkända diktare, som fastnat i
manér och andlig torka. Även om han
hittills mera visat sig som en Johannes än
en frälsare, så har han dock förstått att
hålla löftet levande i våra hjärtan. Hans
nya bok Det eviga leendet betyder
såtillvida en vändpunkt i hans produktion, som
han där försökt nå fram till en verklig
livsförsoning. Redan »Kaos» gav ett
bestämt intryck, att Pär Lagerkvist ej skulle
kunna stanna vid en livsförnekande svart-
Pär Lagerkvist: Det eviga leendet. Albert Bonnier.
Sigfrid Siwertz: Selambs. Albert Bonnier.
Marika Stjernstedt: Världen och stjärnorna. Albert Bonnier.
syn men höll på med att arbeta sig fram
till något nytt. Vid sidan av en sådan
skräckfylld mardröm som »Himlens
hemlighet» fanns ett knippe dikter, som på
spänstiga rytmer lyfte oss mot ett soligare
kosmos. Lagerkvist kallade dem »I stället
för tro», och fråga är, om inte också Det
eviga leendet förtjänade samma
undertitel. Dess slutreplik: »Jag erkänner dig,
kära liv, såsom det enda tänkbara bland
allt som inte kan tänkas» är alltför
dunkel och oklar för att gälla som en
verklig trosbekännelse. Något av experiment
vidlåder den Lagerkvistska syntesen, och
den är därför inte det enda nödvändiga
uttrycket för en hårdt tillkämpad erfarenhet.
I själva verket synes han gå en
utvecklingsväg rakt motsatt den vanliga,
beroende på att han är mognare som konstnär
än som människa. Den konstnärliga
uppgiften blir för honom ett personligt
utvecklingsstadium, viktigare än allt vad
livet annars kan bjuda honom. Den
behärskar honom, innan han lär sig att
behärska den, och det är därför inte
underligt, att han i sina syner är mer
vidtom-spännande än i sin tankevärld. Läser man
Det eviga leendet utan förutfattad
mening, skall man finna, att framställningen
växer organiskt fram ända till slutsyntesen,
där greppet plötsligt sviker författaren.
Boken stannar vid en mäktig ansats och
kan endast njutas som en torso. Den som
själv ej kommit längre än till
otillfredsställd längtan efter tro förstår förloppet
och kan värmas av det dristiga i försöket.
De trosvissa må betänka, att ingen dödlig
når fram till Gudomens eviga leende, men
att dock en aning därav kan upplysa en
ärlig sökares ansikte.
»Det eviga leendet» handlar om döda
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
