Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
människor, som ej bärgat mer än några få
minnen av sitt jordeliv. Medan de berätta
dessa, stiga de fram för oss med sitt
verkligaste jag, som de funno de ögonblick
som enbart voro värda att minnas. Deras
öden ligga blottade under ett tidlöst
perspektiv, och dessa öden, arma eller rika,
skumma eller strålande, växa tillsammans
ut. till ett drama om mänskligheten med
dess aldrig stillade längtan efter förklaring
— med jordelivet, med evigheten och med
Gud. De enskilda historierna kunna
därför till sist uppgå i den enda stora och
avgörande händelsen, själarnas möte med
Gud, såsom ett mångtonigt förspel. Den
goda människan bär fram sitt vackraste
dåd, den onde sitt skumma brott; den
självförgätne minns alla han mött, medan
den högfärdige blott vet, att han varit
mycket betydande; älskaren drömmer sig
tillbaka till sina kärleksstunder, den
utstötte känner blott skammen av sitt lyte;
den tolvårige gossen har alltid något nytt
att berätta om sitt korta jordelivs äventyr,
medan hans leksyster blott lyssnar,
glömmande sig själv i flickaktig hängivenhet
och beundran; men grosshandlare Petterson
är bara grosshandlare Pettersson, nu och
då, i evigheten som i tiden.
Särpräglad och sällsam mer än de andra
är historien om den unge mannen, som
red tills vägen tog slut och kom till den
mjöldammiga kvarngården. Med storartad
visionär kraft är allt målat: kvällens ro
och tystnad, kvarngården med sitt djupa
mjöldamm, där alla steg bli ohörbara och
ryttarens häst stannar för att aldrig
återvända; själva vitheten i kvarnens dunkel,
där ett lager av mjöldamm liksom med ens
dämpar varje minne av livet utanför,
bäddar en kvavt vällustig bädd åt främlingens
hjärta och snöar ett kväljande stoft över
hans själ, tills den kvävd glider ner i evig
dvala. Kvarnforsen brusar och stönar i
mörkret under slemmiga stockar, den lömskt
tigande mjölnaren ligger framstupa och
bara smörjer och smörjer det virvlande
hjulet, medan den dästa, sött leende
mjölnarhustrun drar främlingen in i en orgie
av unken grotesk vällust.
Denna fantastiskt symboliska drömsyn
passar nog icke riktigt i stycke med de
andra minnesskildringarna från ett
förgånget liv, men den har liksom rätt att
bryta sig ut, därför att den i konstnärlig
gestaltning står högst av alla berättelserna.
Påpassliga recensenter ha uppfiskat en
grotesk mening i en sällsynt rörande
historia om en man, som tillbringar sin
arbetsdag under jorden i ett W. C. för att
tillhandahålla besökande papper. Det
snöpliga i yrket har gett honom en
självför-glömmande ödmjukhet, som under det
enformiga arbetet fått en meditativ
fördjupning. Den som skrattar elakt åt den
bilden, har aldrig förstått Frödings Gralstänk:
Något är skönt
ock i en lus,
ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.
Det är en liknande tankegång som bär
upp denna och många andra historier.
Medan människorna berätta sina
jordeminnen börja de reflektera på livets
mening, och till slut väckes frågan hos alla
de döda. En man reser sig plötsligt,
medan alla satt sig till rätta bland sina
minnen, och utslungar häftigt: »Vad är
sanning» för att rycka alla med sig vid
orden: »Jag vill söka Gud, det alltid sanna».
Då reser sig mängden med stort besvär
och bryter upp med den lidelsefulle i
spetsen för att ställa Gud till svars för allting.
Skaran växer, och till sist äro alla samlade,
men då har den lidelsefulle försvunnit
bland mängden, och plötsligt ordna sig
skarorna så att samma slags människor
komma samman. När alla som höra ihop
rotat sig samman, finna de ett slags mening
och trygghet däri, och en stor
tillfredsställelse breder sig bland alla. Men den
avlöses hastigt av en lika stark
tomhetskänsla. Ingen är ensam, allt är tomt och
enahanda, ropar den själfulle och manar
dem att på nytt sätta sig i rörelse, nu
under hans ledning. Vägen är ändlöst
lång, men ändtligen synes långt borta ett
svagt ljus. Vid en liten lykta med
dammiga glas står en gammal gubbe och sågar
ved, och människorna se, att det är Gud.
De ädlaste ansätta honom för att få reda
på meningen, men Gud svarar anspråkslöst
och nästan hjälplöst att han gjort »så godt
han kunnat», men då ingen är
tillfredsställd med svaret, blir han mera lugn än
förr:
»Jag är en enkel man», sade han och
såg på dem. »Jag har arbetat utan att
tröttna, jag har stått vid mitt arbete dag
efter dag så länge jag vet. Jag har
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
