Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Doctor Blood. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per H allström
starrighet, när det gällde siffror sora ju
icke omedelbart representerade dollars.
Det var en liten försupen man med en
trotsig spänstighet i sin figur, som
tycktes vila på någon sorts ovanligt elastiska
hängslen, och det var icke utan att hans
samvete föreföll förbundet med dessa.
Han hade för övrigt mycket viktigare
ting att bestyra, bland annat att raskt
och rådigt ingripa till skydd för sina
huvudmän, när olyckshändelser eller
sjukdomsfall bland arbetarna gjorde vissa
lagar hotfulla.
Framför allt vållade blyvittsverket
bekymmer. Där förgiftade arbetet dem som
hade hand om det, mestadels
nyinvand-rade polacker. De visste icke vad som
var fatt med dem och icke ens vad de
rörde sig i, annat än att »det var vitt
och mycket tungt». Så sade de, när
de kommo till laboratoriets lilla apotek,
gråa och kritiga i ansiktet med mörka
ögonskuggor, naglarna blånade som på
lik och tarmarna hoptorkade, så att det
blev en grop på magens plats.
Haussmann som läkare varnade dem ärligt för
deras göra och inskärpte alla
försiktighetsregler, men till föga nytta; de voro
redan för slappa att slita sig loss eller
ta sig i akt.
Även till det yttre var platsen föga
tilltalande. Nedanför byggnadskomplexen
låg Schuylkill-floden, sölad och oljig av
allt som rann ner från staden och
fabrikerna, trög och gulgrå som hopsopad
flytande gatsmuts. Åt motsatt sida
överblickade man gränsmarken mot landet,
vida oordnade fält, där gäss drevos på
bete kring polarna och vintermorgonens
sol stod blåröd i en dunst, som närdes
ur skorstenarnas sotiga rök. Dit kördes
allt slags affall, skrot och spillror,
stundom hela hästkroppar, som de stupat på
gatan. Nu lågo de och vilade på rygg
i kärran med fyra långa stela ben sträckta
uppåt. Mulorna som drogo klippte trist
med sina långa öron, och gässen skreko
för den skrattande negerns pisksmällar
och vickade undan som skrämda
gummor. På backkrönet höll man och vräkte
ned lasset i gropen; där fingo väl
råttorna sörja för resten. Hela brutaliteten
i detta det brådskande oeh hänsynslösa
arbetets land tycktes mig träda fram i
dessa och liknande scener.
Det var tungt stoff för en
fantasimänniska att smälta, och tidslynnet kom
just icke till hjälp med spänstighet. Det
blev hos mig till ett bittert patos, som
var mindre värdt än det trodde, och ett
tungsinne, som på ungdomens sätt fick
en slags poetisk stämning ur sin
själv-uppgivenhet. Jag var led i ett
maskineri som alla andra och visste mig passa
där sämre än de flesta. Det som var
fult blev fulare för mig, och det som
blott var bistert och hårdt blev
skräck-fullt hemskt. Min väg om morgonen
och kvällen förbi fabrikernas tjutande
visslor i dunklet står ännu underligt
ödesbestämd för mig.
Inne i staden, där jag bodde, var det
icke mycket behagligare. Det var en
gata för respektabelt småfolk, kontorister,
tjänstemän och handlande, förmodar jag;
jag hade inga bekanta bland dem. Det
föreföll som om de oändliga raderna av
hus hade på en gång tillverkats och
placerats av något slags rullande maskineri,
alldeles färdiga och alldeles liknande
varandra. Samtliga hade de tre våningar
i orappat tegel, den understa med »bow
window», port och trappsteg, de övre
med två fönster — samtliga
infattningarna liksom trappan av någon säkerligen
billig vit marmor. Gatan var mycket bred
och lämnade framför varje hus rum för
en gräsplan innanför likadana järnstaket.
Dessa täppor voro avsedda att ge utlopp
åt invånarnas naturglädje i planteringar,
men genom någon brist i maskineriet
hade de överallt förblivit tomma, ja så
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
