Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Doctor Blood. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Doctor Blood
obeträdda av mänskliga fötter som
någonsin Robinsons strand. Det föreföll
som om även husens inre med möbler
och familjer avlevererats färdigt och
precist likadant överallt, för att sörja för
den mänskliga arbetskraft som den
förnämligare världen för sina behov krävde,
liksom för den trivsamhet vilken ingick
i maskineriets beräkningar. Som vi skola
se kan emellertid icke detta ha varit
fallet, vad människorna angår, men så
såg det ut utifrån. Ali rörelse skedde
på klockslag, ali vila och förströelse
likaså; man hade för ögonen den på en
gång väldiga och småaktiga
lagbundenheten i det liv som är grunden under
storstäders för många så imponerande
kulturutveckling. Där inne i
medelpunkten var ruset, tävlingen, den plumpa
hänförelsen att leva med i något materiellt
stort; här var lugnet, tomheten, kanske
avunden. Det föreföll mig att till och
med de små husens drömmar om natten
icke kunde gå längre än till närmaste
fina kvarter, där allt härligt fanns, och
där mättnadens tråkighet kunde köra med
spann in i de rikas portar.
När jag kom dit, var blott ett rum
åt baksidan ledigt, men det behöll jag
även när det sedan bjöds mig ett med
utsikt åt gatan, ty denna föreföll mig
värst. Från mitt fönster åt gårdsprånget
till såg allting fattigare ut, men det blev
inte så enformigt, så tröstlöst upplinjerat.
Ja med stora skyar över och praktfulla
åskväder ibland kunde det bli nästan
måleriskt.
Mitt värdfolk passade icke heller
särskilt väl ihop med den ödsliga
konventionella idyllen, men för dem stod det
troligen ej klart.
Mr. Buck var till naturen tenor, med
numera vattniga blå ögon, vari den
ansträngt vakna och hungrigt skarpa
amerikanska blicken grävt sig in, utan att
egentligen vara hemma där. Han hörde
till de människor som av ett oförklarligt
öde aldrig ha rakat sig senare än dagen
förut och därigenom fått en skuggning
av hjälplös tragik över sig. Han var
som sagt tenor, men han unnade sig
sällan glädjen att sjunga och sjöng
aldrig en sång till slut. Bäst som han gav
sin veka själ i toner, for han med
handen mot strupen, log mildt och
självför-ringande, hostade fram en ursäkt och
var tyst. Vem vet vad för
konstnärsdrömmar och illusioner som brustit med
stämbanden.
Han berättade aldrig något om sig
själv, men så småningom visste jag, att
han sett bättre dar. Han hade haft egen
affär, antagligen i hemorten,
New-England, och sedan en tid vistats i Södern,
vars romantik tilltalat honom. Den enda
levnadsvisdom jag hörde honom yttra
var, att om endast skor och hatt voro
prydliga, kom det icke så mycket an på
det som var emellan, ty intrycket av
respektabilitet var fastslaget. Därmed
fick han själv uppenbart nöja sig på sin
lilla befattning vid Rockefellers Standard
Oil-verk.
Han hade varit gift, men stod nu
ensam med en tio eller tolv års gosse
och hade slagit sina spillror samman
med Mrs. Mowbrays.
Hon hade också sett bättre dar, till
och med mycket bättre. Hon var enda
dotter till en plantageägare i Louisiana,
hade haft negrinnor till kammarjungfrur
och kunnat både franska och pianospel.
Hon hörde till dem som skratta var gång
de tala om sig själva, icke av
munterhet, men för att göra ett käckt och
behagligt intryck och liksom gömma sig
bakom detta. När hon en gång
förtrodde mig historien om sitt
barndomsparadis, blev hennes leende mer än
vanligt mekaniskt, och ett par kreolfranska
fraser, dem hon ännu kom ihåg,
klimp-rade vemodigt som spelet ur någon tram-
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
